Som troligt feministframkallande.
Det här med skottdag, å att det då är tjejernas möjlighet att fria. Jag säger: släng den åsikten å låt männen fria vilken dag de vill!
Som full med ord, men utan tid.
Som sagt, det har varit lite fläng hit å dit å överallt på sistone. Å me sistone menar jag veckan, fast jag väl egentligen borde mena de senaste åren eller så. Det finns ju som bekant så många vänner att hälsa på, städer att upprymmas av å öar att förälska sig i.
Anyhow. Jag vet inte när jag senast kände ett sånt genomgående lugn som i lördags, när alla besök - kaffe, födelsedagsfirande, "när-vi-ändå-är-i-närheten-hälsa-på" - tillfälligtvis var avklarade, resan gjord å ljusen tända, och jag landade i soffan i det där lilla huset på västkustön som det tog mig noll tid att börja älska. Plötsligt var jag å mannen själva, utan måsten, å vi konstaterade att det visst kan bli bättre när man redan tror att det är som bäst.
Våren kom till västkustön ungefär samtidigt som vi, å efter några timmars promenad runt ön dagen efter landningen, kände jag att en del av mig kunde bli kvar där för alltid. Kanske är det precis vad som hände.
Som den som väntar...
Jag har varit iväg lite överallt, flängt från ö till ö, vandrat i städer å på klippor, och känt livet i hela kroppen.
Å eftersom jag inte lyckats få bloggen att fungera då så har det blivit lite väntan å tomhet.
Men nu är jag hemma igen för ett litet tag.
Som en vårtorsdag.
Idag är vi tillbaka på banan! Alltså, den där banan som leder rakt in i våren. Solen ger mig anledning att bli extra snygg - alla vet ju att man blir snyggare i solbrillor, eller hur? - å den där doften av vår som var lite nära för några dagar sedan är alldeles runtomkring nu. Jag tvättade bilen i lyckorus nyss, å bortsett från att rutan inte hade gått riktigt ända upp (vilket jag märkte när den intensiva delen av tvättprogrammet drog igång) å det faktum att jag hade hunnit bli riiiktigt kissnödig när jag satt där å väntade, så var det ytterligare ett härligt steg i vårdansen.
I helgen är det minsann jag som sitter lutad mot en husvägg på en västkustö å dricker mitt kaffe å andas så mycket vår att det är risk för överdosering. Så det så.
Och om jag inte var lite orolig att mannen skulle uppfattas som heeelt tokig så hade jag berättat att han kom hem igår kväll, med glass å varma hallon, för att några timmar senare åka hela vägen tillbaka till Lusekoftland, bara för att han saknade oss. Men den historien sparar jag till barnbarnen eller så...
I helgen är det minsann jag som sitter lutad mot en husvägg på en västkustö å dricker mitt kaffe å andas så mycket vår att det är risk för överdosering. Så det så.
Och om jag inte var lite orolig att mannen skulle uppfattas som heeelt tokig så hade jag berättat att han kom hem igår kväll, med glass å varma hallon, för att några timmar senare åka hela vägen tillbaka till Lusekoftland, bara för att han saknade oss. Men den historien sparar jag till barnbarnen eller så...
Som överkoffeinerad?
Det kan vara så att jag lider lite av vitaminbrist, å att det är det som gör att jag blir snurrig i huvudet å lätt illamående framåt eftermiddagen. Det kan oxå vara så att jag inte lider av vitaminbrist, eftersom jag käkar extra vitaminer just för att förebygga det, men att jag idag har druckit ungefär femton koppar kaffe å att jag helt enkelt lider av koffeinöverskott. Man kan ju aldrig riktigt veta såntdär.
Som att lixom tisdaga det hela.
Ok hörrni, glöm det där jag skrev om vårdoft igår. Det har snöat tungt över hela Rondellstaden inatt, och nu regnar det, vilket gör allt till en gråslaskig sörja med noll vårkänsla, eller torr asfalt för den delen. Nu fick jag dessutom sms från tandläkaren, som påminde om min tid där imorgon. Tack tandis, för uppmuntran å hjälp till att klara denna tisdag.
Fast igår kväll, när jag kom hem sent efter jobb å en mysig sushi å film-kväll hos fina P, låg en budad bukett inslagen i papper på min trappa å väntade. Ungefär som att man kan säga Dra åt helvete vädret, VI är större än så.
Fast igår kväll, när jag kom hem sent efter jobb å en mysig sushi å film-kväll hos fina P, låg en budad bukett inslagen i papper på min trappa å väntade. Ungefär som att man kan säga Dra åt helvete vädret, VI är större än så.
Som nära en doft av vår.
Så är vi plötsligt där, mitt i den där månaden som är en av de bästa - trots att snön ligger kvar å minusgraderna är för många - sen gammalt. Jobbet rullar på i flygande fart, roligheter avlöser varandra, det blir bara ljusare ute för varje dag, å ibland kan man nästan känna den där doften av vår som letar sig från ingenstans å tränger undan det isande kalla när man kryssar mellan snöhögarna, där det överflödiga gruset som ännu inte sopats upp, knastrar under skorna.
"Fastän det är förfärligt gott att äta honung, så finns det ett ögonblick alldeles innan man börjar äta den, som är nästan ännu bättre" säger Puh, å jag tänker att det där kan gälla en massa saker. Det är varning för ras å droppande från taken, men snart smälter allt undan å inte långt ifrån nu börjar träden så sakta att förvandlas från kala skelett till löften om grönska. Snart kommer det där ögonblicket innan sommaren, det där som nästan är ännu bättre, för man vet vad som komma skall. Snart, alldeles snart, kommer det som är en doft av vår.
För övrigt är det idag precis ett halvår sedan jag träffade mannen, å det var väl ungefär då - seglande nånstans mellan öarna i den västkustska skärgården - som var det där ögonblicket alldeles innan. Jag visste bara inte om det just då.
"Fastän det är förfärligt gott att äta honung, så finns det ett ögonblick alldeles innan man börjar äta den, som är nästan ännu bättre" säger Puh, å jag tänker att det där kan gälla en massa saker. Det är varning för ras å droppande från taken, men snart smälter allt undan å inte långt ifrån nu börjar träden så sakta att förvandlas från kala skelett till löften om grönska. Snart kommer det där ögonblicket innan sommaren, det där som nästan är ännu bättre, för man vet vad som komma skall. Snart, alldeles snart, kommer det som är en doft av vår.
För övrigt är det idag precis ett halvår sedan jag träffade mannen, å det var väl ungefär då - seglande nånstans mellan öarna i den västkustska skärgården - som var det där ögonblicket alldeles innan. Jag visste bara inte om det just då.
Som en västkusthelg.
Vi är bra på det där med mysiga helger, min lilla familj å jag. Havsvind och något som påminner om vårsol smekte våra kinder när vi å fina vännerna tog färjan över till ön för att hitta lite lä att dricka kaffe i.
Det enda tråkiga med de där helgerna är att de tar slut alldeles för fort.
Som att livet faktiskt blir bättre.
Hela mitt liv har jag varit duktig, å det är nu ungefär två år sedan jag mådde sådär riktigt dåligt så att jag nästan inte orkade mer just på grund av det. Jag började aldrig knarka, har inte ens provat nåt tungt, men jag kanske lika gärna kunde gjort det. Jag började heller aldrig svälta mig, eller kräkas flera gånger om dagen, eller träna tills knäna gick sönder, men jag kanske lika gärna kunde gjort det. För hur knasigt det än låter är det typiskt Fröken Duktig att göra sånt, om det innebär att hon kan bli ännu duktigare, eller känna mindre ångest över att inte alltid vara bäst.
Det slår mig när jag tittar på Livet blir bättre på tv, där Sanna Bråding, som har gjort allt det där ovanstående, intervjuas. Jag satt aldrig i fängelse, men jag förstår känslan när hon säger att det var en lättnad, för då var hon tvungen att bara vara sig själv å att inte vara bäst på något annat än det. För mig var det en slags lättnad att bli sjukskriven, att "tvingas" ta det lugnt. Då kunde jag åtminstone vara duktig på det ett tag.
Den stora skillnaden mellan min å Sannas historia tror jag är att hon nånstans stängde av känslorna, å missade vad hon faktiskt kände, medan jag alltid har låtit mig känna - på gott å ont - fullt ut.
Hon var betydligt mycket längre ner i djupet än vad jag nånsin var, å hon har fortfarande lång väg kvar upp, medan jag ärligt kan säga att jag - sämre dagar till trots - mår riktigt bra nu. Och som tillägg kan jag säga att jag på nåt sätt är glad att en av de människor som fick mig att tro att jag inte var tillräckligt värdefull, i en tid i mitt liv då jag behövde det som mest, faktiskt kan vara ett stort stöd för någon annan.
Det är sant som de säger - livet blir bättre.
Som en lägesrapport.
Snön stannar där den är å i väster har den himmel som förut färgades rosa av solen - som kämpar sig kvar lite längre för varje dag - nu blivit svart.
Om någon sitter å biter på naglarna å undrar hur tusan jag ska spendera några timmar till på denna redan långa jobbdag så kan jag lugna er med att jag finns kvar på kontoret. Tydligen är det lag på att allt ska göras samtidigt, så därför blir det lite så ibland.
Me andra ord är jag ofrivilligt lik snön. Inklusive det extremt vita.
Om någon sitter å biter på naglarna å undrar hur tusan jag ska spendera några timmar till på denna redan långa jobbdag så kan jag lugna er med att jag finns kvar på kontoret. Tydligen är det lag på att allt ska göras samtidigt, så därför blir det lite så ibland.
Me andra ord är jag ofrivilligt lik snön. Inklusive det extremt vita.
Som att verkligen inte orka mer snö.
I morse, när klockan var lite för lite, det hade snöat mycket för mycket, vi hade bråttom för att dottern skulle hinna med bussen å någon i en stor plogmaskin tyckte att min bil behövde en hög vall runt sig - precis då undrade jag som mest vart alla de där snöälskande människorna höll hus. De hade fått en himla mysig stund där.
Som Mannen med stort M. Min kärlek.
Jag slits konstant mellan längtan efter att få skrika ut till hela världen hur himla underbar han är, å känslan av att jag lika väl kan behålla det för mig själv, eftersom huvudsaken ju är att jag har fattat det å har vett att uppskatta det.
Han är allt det där man kan tänka sig, allt man kan önska hos en partner, å allt man inte ens vågat önska eftersom det känns för bra för att vara sant.
Han uppvaktar mig med blommor och kommer ihåg saker som jag nämner sådär i förbifarten. Han är handlingskraftig utan att köra över å han är tålmodig utan att på nåt sätt vara tråksnäll. Hela han är gjord av godhet å jag blir både imponerad å stolt över alla de egenskaper han har.
Han känner - alltså verkligen känner - mig, bättre än någon annan, å det händer att han snarare väntar på att jag själv ska fatta vad jag menar å tänker. "Det är en himla tur att du känner mig så väl att du fattar hur jag funkar, å att du står ut med mig" säger jag ibland, när jag kanske kommer på mig själv med att vara lite väl mycket kontrollfreak, eller står å stirrar på röran som om jag hoppas att den ska försvinna när jag knäpper med fingrarna eftersom jag inte kan slappna av förrän allt är i nån slags ordning. Då tittar han på mig med så mycket kärlek att jag nästan blir tårögd, å säger "Det är ju hela dig jag älskar, när ska du lära dig det".
Det är som att alla tidigare år har levts för att det ska bli vi. Som att det alltid har varit meningen, men inte förrän nu möjligt.
Han säger att jag är hans ängel, fast det ju i själva verket är precis tvärtom.
"jag har vandrat som en vilsen stenstaty
jag har vart på rymmen utan någonstans att fly
det här är slutet på resan och början på en ny
med dig med dig med dig"
Som Alla dagars hjärta.
Visst borde Alla hjärtans dag egentligen vara en dag för ensamma människor, å inte så mycket för framförallt älskande par? Egentligen. Jag menar, alla de som på nåt sätt älskar varandra - oavsett om det är en kärleksrelation, syskon, vänner - visar förhoppningsvis kärlek till varandra varje dag, å inte bara för att det är ett särskilt datum. Eller hur?
Jag är glad att jag har fått förmågan att visa min kärlek till människor i min närhet alla dagar, å jag hoppas att de alltid förstår vad de betyder för mig. Men fine, alla tillfällen att fira kärlek bör väl uppmärksammas, så är det någon som vill ge mig ett hjärta, en bukett blommor, eller en kram just idag så tar jag tacksamt emot det med värme.
Jag är glad att jag har fått förmågan att visa min kärlek till människor i min närhet alla dagar, å jag hoppas att de alltid förstår vad de betyder för mig. Men fine, alla tillfällen att fira kärlek bör väl uppmärksammas, så är det någon som vill ge mig ett hjärta, en bukett blommor, eller en kram just idag så tar jag tacksamt emot det med värme.
Sommarlängtan i februari.
Idag skiner solen. Om man blundar hårt, å ignorerar allt det där kalla runtomkring, kan man nästan känna den där känslan som bara solen kan ge när man lyfter blicken från marken å vänder ansiktet mot himlen.
Jag saknar sommaren med alla mina sinnen. Sand mellan tårna, doften av sol å hav, värmen, måsarnas skrik, en härlig stund med vänner på en solig uteservering. Jag längtar efter att gå barfota i gräset, å doften av nygrillat från trädgårdar där äppelträden blommar.
Det finns ett sommarhus, högt upp på en västkustö, som mannen kallar sitt andra hemma å som jag längtar efter att få lära känna. Där kan man andas havsluft å njuta av tystnaden, sitta på en klippa å se båtarna som seglar förbi, eller ta skydd från sommarregnet framför brasan. Å när man tröttnar på tystnad å stillhet går färjan in till fastlandet å den där staden som för alltid är lite förtrollad i mina ögon.
Idag skiner solen. Så trots att man alltid bör leva i nuet, eftersom tiden går fort nog ändå, kan jag inte låta bli att drömma mig bort till sommaren en stund, på en kall vinterdag i februari.
Jag saknar sommaren med alla mina sinnen. Sand mellan tårna, doften av sol å hav, värmen, måsarnas skrik, en härlig stund med vänner på en solig uteservering. Jag längtar efter att gå barfota i gräset, å doften av nygrillat från trädgårdar där äppelträden blommar.
Det finns ett sommarhus, högt upp på en västkustö, som mannen kallar sitt andra hemma å som jag längtar efter att få lära känna. Där kan man andas havsluft å njuta av tystnaden, sitta på en klippa å se båtarna som seglar förbi, eller ta skydd från sommarregnet framför brasan. Å när man tröttnar på tystnad å stillhet går färjan in till fastlandet å den där staden som för alltid är lite förtrollad i mina ögon.
Idag skiner solen. Så trots att man alltid bör leva i nuet, eftersom tiden går fort nog ändå, kan jag inte låta bli att drömma mig bort till sommaren en stund, på en kall vinterdag i februari.
Som distans-närhet.
I morse - efter natten från helvetet, med ett sjukgnyende barn jämte mig, som sa att hon hellre dog än att ha så ont - hittade jag en ny lapp. Det var den fjärde lappen som mannen hade gömt, för mig att hitta helt plötsligt. En lapp i en kaffemugg som önskade mig en god morgon.
Han gör det sannerligen inte svårt för mig att älska honom.
Han gör det sannerligen inte svårt för mig att älska honom.
Som allt det där på samma gång.
Det är så galet mycket mycket som snurrar nåt alldeles infernaliskt i mitt huvud, så när jag ändå var hemma å vabbade idag passade jag på att både ta hand om barnet, städa, tvätta, å jobba hemifrån, lite sådär på en höft lixom. Å så bokade jag gäster till radion framöver, å avbokade en tågbiljett å bokade en annan, å hur länge sedan var det hon fick alvedon, å det var ju lika bra att slänga madrassen oxå i tvätten, å det blir ju härligt me lite färg inne på toan - som för övrigt är sjukt sunkig enligt mig, men uppenbarligen snygg å felfri enligt hyresvärden - så när handdukarna var bytta blev det ju lixom lite finare me små ljusstakar i samma färg i fönstret, å barnet låg där i soffan å var förfärligt ynklig å viskropade me sin ömma hals ungefär tre gånger i minuten, å det var väl lika bra att plocka ner skridskorna i källaren igen eftersom denna helgen blir lugn för halsbarnets skull å jag hoppas innerligt att det är för varmt för skridskor när vi har en hemmahelg nästa gång, å herregud vilken väntetid det är på vårdcentralen fast man hade bokat tid å barnet såg lätt döende ut där hon påpekade att det faktiskt inte är ok att vänta på det sättet, å ännu mer tvätt, å bara snabbt in i affären men du kan sitta kvar i bilen lilla gumman, en omgång fia med knuff, å vad ger man för mat till ett barn som inte kan eller vill svälja alls, å jobbmailen, å undrar om inte morfar uppskattar en påse polkagrisar mer än en ros där i himlen, å blåbärssoppa i ett glas, å listan som bara växer, å livet...
Som jävligt otajmat faktiskt.
Man kan väl säga att det aldrig är särskilt roligt eller passande med sjukdom av något slag, men ibland är det bara lite mer otajmat än andra gånger. Nu är tillexempel ett sånt tillfälle.
Tänk er en mamma som redan är ganska stressad å trött, med ett såntdär jobb som innebär att leva upp till en budget å samtidigt vara trevlig, med ett distansförhållande som kräver pusslande å logistik, med vänner som försummas, tusen saker att fixa å en morfar som begravs nästa fredag.
Det är precis en sån mamma som inte riktigt orkar att dottern får halsfluss å måste vara hemma resten av veckan.
Som att se saken positivt.
“What day is it,?" asked Pooh.
"It's today," squeaked Piglet.
"My favorite day," said Pooh.”
"It's today," squeaked Piglet.
"My favorite day," said Pooh.”
Farväl morfar.
När jag satt där bland kollegorna och försökte få i mig några smulor av den inte allför imponerande frukostbuffén ringde mamma. Hon visste såklart att jag var iväg, å jag förstod innan jag ens svarade att det egentligen bara fanns en anledning till hennes samtal just då.
Morfar somnade in i sin säng tidigt på lördagsmorgonen, då hela hans kropp var så full av sjukdom att han inte orkade mer. Jag kommer minnas morfar som en stark man, med humor å en doft av skog. Han bjöd oss på polkagrisar som han förvarade på översta hyllan i skafferiet å han kallade mormor för Mor lilla. Han var av den gamla sorten, de där som vill ha kött och potatis till middag för att ens kalla det middag, å som inte gnäller i onödan.
Morfar somnade in i sin säng tidigt på lördagsmorgonen, då hela hans kropp var så full av sjukdom att han inte orkade mer. Jag kommer minnas morfar som en stark man, med humor å en doft av skog. Han bjöd oss på polkagrisar som han förvarade på översta hyllan i skafferiet å han kallade mormor för Mor lilla. Han var av den gamla sorten, de där som vill ha kött och potatis till middag för att ens kalla det middag, å som inte gnäller i onödan.
Vi träffades inte så ofta längre, morfar och jag, å ibland hade han svårt att skilja på mig å min syster, men han fick nåt milt i tonen när han pratade om min dotter, hans barnbarnsbarn - han ville helst inte bli kallad gammelmorfar eftersom det låter gammalt - som han tyckte mycket om.
I november fyllde min morfar 85 år. I lördags somnade han in i sin säng, ungefär samtidigt som solen gick upp.
Som post-kickoff.
Det är ganska safe att anta redan innan man åker på kickoff med mitt företag att det kommer bli bra. Nu kan jag bekräfta mitt antagande, men med förtydligandet att det var formidabelt bra, sådär som det bara kan vara när 180 personer med levnadsglädje å festhumör samlas. Det är ungefär lika safe att anta att man på måndagen efter - alltså idag, som dessutom är en riktigt kall jäkla måndag som inte kunde börjat intensivare på jobbet - fortfarande är i nån slags tröttkoma, eftersom man har spridit ut en normal natts sömn på ungefär tre nätter under helgen.
I vilket fall var det värt tröttman, de långa restiderna, å det faktum att Barca var så kyligt att vinterjackan var en nödvändighet, å det enda som gör mig lite ont med det hela var att det adderades dagar till den redan stora längtan efter mina största kärlekar i livet, men på fredag har jag äntligen hela min lilla familj hos mig igen.
Såhär såg det iallafall ut precis efter lunchen - vi kan kalla det en tapasvariant, med generöst serverad sangria och vin till - precis innan någon i vårt sällskap tyckte att vågorna såg för lockande ut för att inte bada, innan allt eskalerade, å precis efter att vi för hundrade gången konstaterat hur många å hur härliga vi är.
I vilket fall var det värt tröttman, de långa restiderna, å det faktum att Barca var så kyligt att vinterjackan var en nödvändighet, å det enda som gör mig lite ont med det hela var att det adderades dagar till den redan stora längtan efter mina största kärlekar i livet, men på fredag har jag äntligen hela min lilla familj hos mig igen.
Såhär såg det iallafall ut precis efter lunchen - vi kan kalla det en tapasvariant, med generöst serverad sangria och vin till - precis innan någon i vårt sällskap tyckte att vågorna såg för lockande ut för att inte bada, innan allt eskalerade, å precis efter att vi för hundrade gången konstaterat hur många å hur härliga vi är.
Som att åka från kylan. Till... kylan.
Her-re-guud så kallt det är! Trots att solen gör tappra försök att värma oss intar axlarna ett läge uppe vid öronen bara man funderar på att gå ut. Det är då man vanligtvis är extra glad att man ska åka till sydligare breddgrader. Det är oxå då man känner en liten bitterhet över att den där kylan över en natt även har nått Barcelona.
Som att min bästa tid är nu.
Det visades ett program på tv nyss, och fast jag borde packa den där helgväskan - lite för att det verka vara det jag oftast gör, men mest för att helgen ska spenderas i Barcelona - blev jag sittande å lyssnade på berättelsen om Emma, tjejen som blev världsbäst i simning, men som ändå inte var glad å nöjd, tjejen som var så rädd för att inte kunna prestera att hon hellre ville ta sitt eget liv.
Man kunde säkert tro att Emma var en av de där som levde sin dröm, som hade det bästa. En söt tjej med fin vältränad kropp, så som den världsatlet hon var, å med framgångar som är få förunnade. Men hon levde snarare i en slags mardröm, och det är först nu efter ett stort mörker som hon kan se ljuset och faktiskt njuta av livet.
Man jämför ju.
Jag vet inte riktigt vilken min naturliga hårfärg är, men den utväxt som hinner skymtas innan den färgas över är misstänksamt råttfärgad. Jag har synfel, lagningar i tänderna å några kilon för mycket. Mina bröst sitter väl kanske inte precis där de en gång satt, utan kan snarare definieras som långa än stora, å skrattgroparna i låren verkar inte ha några som helst funderingar på att byta läge. I år fyller jag 32 - ibland säger vi fortfarande 27, för att det är där nånstans som jag tror att de flesta stannar på många plan - å jag har inte fått visa leg på systemet på flera gånger.
Jag antar ändå att min bästa tid är nu, utan att veta riktigt vad framtiden har att erbjuda, å utan att ta ifrån mina tidigare år dess innehåll. Alltså, jag måste ju tänka att min bästa tid är nu, eftersom det är just nu jag lever, det är just nu jag kan påverka.
Så trots dåliga hårdagar, stunder på jobbet då jag vill kasta ut datorn genom fönstret, eller tillfällen när allt verkar rulla i uppförsbacke är jag tacksam. Jag har världens bästa familj å underbara vänner. Jag kan glädjas över framgångar å till viss del bli stärkt av motgångar - även om jag vet att jag har en utmaning i att ibland vara stolt över att jag ens försökte vid de tillfällen då förlusten är ett faktum - för jag har gått igenom svårigheter å lärt mig av dem.
Vem behöver ett VM-guld i en en drömvärld, när man kan leva i en verklighet.
.
