Angies Värld

Jag har skrivit om det innan.
Den där känslan att man känner någon man precis har träffat.
Att man bara behöver säga hälften för att man, på nåt sätt, redan vet resten.
Någon som är likadan. Samma typ av människa.

Jag hade ett telefonsamtal med en sån någon.
Två timmar långt.
Man hinner säga mycket på två timmar, I tell you.

De två timmarna fick oss att vilja analysera just de två timmarna.
Båda två är analyserande människor av naturen.
Och det är extra kul att analysera när nån annan utmanar.
Två timmar skulle alltså summeras. I tre ord. Däri en analys.
Hitta tre ord som summerar allt är svårt.
Extremt svårt faktiskt.
Jag är ju inte en fåordig människa.
Vill hellre ha långa utläggningar som slutar i nån slags poäng.
Att dessutom jämföra sina tre ord me nån annans tre ord gör det inte lättare.
Nästan lite läskigt faktiskt.

Jag ville hittat stora ord.
Såna som lixom är så förklarande att man fattar allt.
Fast orden bara är tre.
Jag ville inte ens ha adjektiv. Snarare ord som jag inte ens vet den grammatiska benämningen på.
Lite som Bo Sundström sjunger, jag ville slå nån med häpnad.
Fröken Duktig ville vara magnifik.

Men prestationsångesten låste min hjärna.
Jag hittade inga stora ord.
Tvärtom bara adjektiv.
Så jag inbillar mig istället att storheten ligger i det enkla.
På så sätt behåller jag åtminstone en del av min duktighet.

Vi skickade våra ord till varandra. Samtidigt.
Med en spänd förtjusan, lite som att hålla händerna för ansiktet och kika mellan fingrarna. Fast man ändå ser precis lika mycket då.
Såklart ska vi analysera orden sen.
Både våra egna å varandras. Tillsammans.
Jag har aldrig längtat så intensivt efter en analys.
För jag vet att vi kommer förstå exakt.

Om jag istället hade summerat med fyra ord hade jag skrivit:
Great. Minds. Think. Alike.