Angies Värld

Jag är en dålig förlorare.
Minst sagt.
Vinnarskalle till tusen.
Oavsett vad det tävlas om.
Förlora är helt enkelt inte min grej.

Tydligen går sånt i arv.
Åtminstone från mig å vidare.
Till dottern.

Vi spelade Fia med knuff förut.
Ett spel som går ut på att hinna först i mål me alla pjäser.
OCH att slå ut motståndarens pjäser på vägen.
Det va just på den delen av spelet som allt sket sig ikväll.
Jag slog ut en pjäs för dottern.
Hon blev sur.
Jag började garva.
Hon blev ännu surare.
Jag påpekade att hon missade att knuffa ut mig.
Hon blev skitsur.
Jag garvade ännu mer.
Strax därefter flög pjäser å tärning över hela rummet.

Grejen är att jag fattar hennes frustration.
Men när nån är så arg bara bubblar skrattet i mig.
Så jag garvade. Å hon grät för att jag gjorde det.
Ok, det var inte mitt stoltaste mamma-ögonblick.
Men jag väljer att se det med självdistans i blicken.
Som att jag garvade åt mig själv.
Fast i mindre version.