Som att kanske missa nåt.
Mitt i all min glädje kom jag av mig lite - mitt liv vore väl inte riktigt mitt utan dessa snabba vändningar - och jag fick en intensiv känsla av att jag nog borde vara nån annanstans. Inte att jag missat nåt som var bestämt eller så, utan snarare att det borde varit så. Om nån annanstans är i en liten stuga vid ett hav många mil härifrån, eller bara några hundra meter från mitt hem vet jag inte, men det är nog ändå inte den stora anledningen till att jag inte är där.
Vårt första interna skämt handlade om tacos, men jag har glömt varför, å han sa att han gillade mig innan vi ens hade träffats. Första dejten började på en torsdag å slutade inte förrän på lördagen, innan han satte sig i sin bil å försvann mot havet igen. Tyvärr var tajmingen helt fel, å det utbrända kaos som var jag då blev nog för mycket när det kändes för självklart att vara sig själv helt å fullt.
När man har en såndär känsla, en sån att man bara måste n å g o t, men inte vet vad något är, kan man lätt tro att man missar något. Det tror jag nu. Nästan som om jag missat ett tecken från livet å nu får skylla mig lite själv. Jag vet att det går över, kanske snart å förmodligen senast imorn, men det retar mig ändå.
En kaffe följd av en spårvagnsresa till en semesterlånad lägenhet i kvarter där jag aldrig tidigare hade varit blev början till vår andra dejt. Hon som bodde där i vanliga fall hade hyllor me skräckfilmer som kan göra mig rädd mitt på dagen, ett terrarium med en orm (hon matade en gång i veckan, jag skulle aldrig gå nära det frivilligt), och en strippstång mitt i vardagsrummet. Jag hade säkerligen känt mig minst sagt obekväm där om inte sällskapet varit sånt att tid å rum lixom kunde kvitta.
När vi lagade mat spontansjöng vi '50 ways to leave your lover' å jag stannade längre än planerat fast det innebar att ställa klockan på ringning å ta en av de tidiga vagnarna tillbaka till stan.
Solen skiner å det luktar grillat över hela Söder ikväll. Jag sitter inne i min soffa, för att jag inte har fått nåt bättre förslag att fördriva min tid på, å för att det som hjälper mest mot känslan av nån annanstans är att skriva.
Idag är en måndag me typisk söndagskänsla - jag har lärt mig känna igen den, men trodde att den kunde undvikas i min eufori - fingrarna skriver mest av sig själva å Winnerbäck sjunger att han fattar alltihop.
Nu har vi inte träffats sen i juli, bara skrivit några rader då å då, men det lilla sms som förklarade att jag var längtad gjorde mig oväntad glad.
Å precis såhär är det, livet.
Kanske missar jag något, kanske ingenting alls.
Vårt första interna skämt handlade om tacos, men jag har glömt varför, å han sa att han gillade mig innan vi ens hade träffats. Första dejten började på en torsdag å slutade inte förrän på lördagen, innan han satte sig i sin bil å försvann mot havet igen. Tyvärr var tajmingen helt fel, å det utbrända kaos som var jag då blev nog för mycket när det kändes för självklart att vara sig själv helt å fullt.
När man har en såndär känsla, en sån att man bara måste n å g o t, men inte vet vad något är, kan man lätt tro att man missar något. Det tror jag nu. Nästan som om jag missat ett tecken från livet å nu får skylla mig lite själv. Jag vet att det går över, kanske snart å förmodligen senast imorn, men det retar mig ändå.
En kaffe följd av en spårvagnsresa till en semesterlånad lägenhet i kvarter där jag aldrig tidigare hade varit blev början till vår andra dejt. Hon som bodde där i vanliga fall hade hyllor me skräckfilmer som kan göra mig rädd mitt på dagen, ett terrarium med en orm (hon matade en gång i veckan, jag skulle aldrig gå nära det frivilligt), och en strippstång mitt i vardagsrummet. Jag hade säkerligen känt mig minst sagt obekväm där om inte sällskapet varit sånt att tid å rum lixom kunde kvitta.
När vi lagade mat spontansjöng vi '50 ways to leave your lover' å jag stannade längre än planerat fast det innebar att ställa klockan på ringning å ta en av de tidiga vagnarna tillbaka till stan.
Solen skiner å det luktar grillat över hela Söder ikväll. Jag sitter inne i min soffa, för att jag inte har fått nåt bättre förslag att fördriva min tid på, å för att det som hjälper mest mot känslan av nån annanstans är att skriva.
Idag är en måndag me typisk söndagskänsla - jag har lärt mig känna igen den, men trodde att den kunde undvikas i min eufori - fingrarna skriver mest av sig själva å Winnerbäck sjunger att han fattar alltihop.
Nu har vi inte träffats sen i juli, bara skrivit några rader då å då, men det lilla sms som förklarade att jag var längtad gjorde mig oväntad glad.
Å precis såhär är det, livet.
Kanske missar jag något, kanske ingenting alls.
Kommentarer
Trackback
