Som drabbad av kärlek.
"I just want you to be a little different with me than with everyone else."
Å jag tänker att nån gång måste det ju vara på riktigt. Sådär så att inget annat spelar nån roll å man kan varken gå för fort eller för långsamt fram, för tid mäts helt plötsligt inte på det sättet längre. Istället kan man bara räkna tiden i före och efter.
Visst är det så att man blir drabbad av kärlek? Inget annat har väl förmågan att göra en människa så skör å sårbar men på samma gång så oövervinnerlig å stark som kärlek. Som att allt jävligt å härligt samlas i en enda explosion där det ena inte kan fungera utan det andra.
Känslan av att veta. Inte undra om där finns nåt mer att önska, nåt att gå miste om eller nåt att leta vidare efter. Veta att inget, verkligen inget i hela världen, skulle kunna kännas bättre å mer rätt än så. Nöjd utan att nöja sig.
Jag har varit den som vet. Senaste gången såklart fortfarande tydligast i minnet å kanske oxå den gång då jag nog visste säkrast. Fullkomligt tvivellöst. Då när jag, en vecka efter första dejten, packade en väska å flyttade in. Bodde sen där varannan vecka tills postadressen å alla mina saker oxå flyttades.
Vi pratade aldrig nånsin om att det gick för snabbt fram. Jag tänkte nog inte ens tanken. För allt va så enkelt å självklart å första gången jag träffade föräldrarna blev jag presenterad som gudagåvan å mottagen me en kram. Hur skulle man nånsin ifrågasätta en sån kärlek?
Så jag vet att det är möjligt att bli så totalt drabbad. Å jag vägrar tro att det inte kan hända igen.
Även om killen i fråga numera istället är ett ex å älskad vän, som jag önskar all lycka - det är bara lite i smyg som jag hoppas att den där lyckan kommer till mig först - så betyder inte det att kärleken inte var på riktigt. Bara att bra saker har en tendens att ta slut.
Förhoppningsvis för att ge nya bra saker en möjlighet att finnas.
Å jag tänker att nån gång måste det ju vara på riktigt. Sådär så att inget annat spelar nån roll å man kan varken gå för fort eller för långsamt fram, för tid mäts helt plötsligt inte på det sättet längre. Istället kan man bara räkna tiden i före och efter.
Visst är det så att man blir drabbad av kärlek? Inget annat har väl förmågan att göra en människa så skör å sårbar men på samma gång så oövervinnerlig å stark som kärlek. Som att allt jävligt å härligt samlas i en enda explosion där det ena inte kan fungera utan det andra.
Känslan av att veta. Inte undra om där finns nåt mer att önska, nåt att gå miste om eller nåt att leta vidare efter. Veta att inget, verkligen inget i hela världen, skulle kunna kännas bättre å mer rätt än så. Nöjd utan att nöja sig.
Jag har varit den som vet. Senaste gången såklart fortfarande tydligast i minnet å kanske oxå den gång då jag nog visste säkrast. Fullkomligt tvivellöst. Då när jag, en vecka efter första dejten, packade en väska å flyttade in. Bodde sen där varannan vecka tills postadressen å alla mina saker oxå flyttades.
Vi pratade aldrig nånsin om att det gick för snabbt fram. Jag tänkte nog inte ens tanken. För allt va så enkelt å självklart å första gången jag träffade föräldrarna blev jag presenterad som gudagåvan å mottagen me en kram. Hur skulle man nånsin ifrågasätta en sån kärlek?
Så jag vet att det är möjligt att bli så totalt drabbad. Å jag vägrar tro att det inte kan hända igen.
Även om killen i fråga numera istället är ett ex å älskad vän, som jag önskar all lycka - det är bara lite i smyg som jag hoppas att den där lyckan kommer till mig först - så betyder inte det att kärleken inte var på riktigt. Bara att bra saker har en tendens att ta slut.
Förhoppningsvis för att ge nya bra saker en möjlighet att finnas.
Kommentarer
Trackback
