Som en början.

Jag tänker mycket på boken. Den som inte är skriven än, men som ändå börjar ta form.
Förmodligen kommer den att bli en blandning av sånt jag själv upplevt och sånt jag hittar på eftersom jag inte anser mitt liv vara spännande nog att fylla en hel bok och dessutom har för mycket fantasi för att låta mig begränsas vid fullkomliga sanningar. Eller är jag kanske bara inte tillräckligt modig för att dela med mig av allt det som skulle krävas.  
Jag har i vilket fall nån slags början, om än inte helt formulerad, och jag har automatiskt en del av storyn.


Vem fan behöver en nöjespark full av karuseller med ett liv som detta? Eller ett liv alls för den delen. Alla har vi ju vara ups and downs, en del bara med större lutning i backarna. Sådär som om det vore en väg för bilar hade haft en varningsskylt som visade exakt grad i procent eftersom en för stor last kan göra att man inte orkar upp.
Men livet alltså, livet har inga varningsskyltar eller stoppskyltar. Ingen varning för ras, eller direktiv i korsningar som gör det enklare att välja väg.
Livet rasar på och det enda man kan göra är sitt bästa för att hinna med.
Eller undan.


Den
veckan i februari kände hon livet igen. Som om någon hade stoppat tillbaka det hjärta som rycktes ur kroppen några månader tidigare, och visade att livet minsann kunde bjuda tillbaka ibland.
På torsdagen skulle hon möta kollegorna och fira en ovanligt lyckad vecka på jobbet. Hon var upprymd där hon stökade omkring i hemmet som precis blivit sålt. De hade inte gått med vinst, snarare tvärtom, men affären hade gått förhållandevis enkelt och hon hade dessutom hittat en ny mysig lägenhet.
Telefonen ringde och hon svarade, helt omedveten om att hela hennes värld var på väg att vändas upp å ner på ett alldeles underbart sätt bara inom några minuter. Rösten som mötte henne i andra änden var leende och den tillhörde en man som lät meddela att det fanns ett tåg som hette VI och att han var ombord.
I efterhand skulle hon dock lära sig att alla de stora orden som följde var tomma och det skulle bränna av förödmjukelse på hennes kinder när hon tänkte på den naiva längtan efter att låta dem vara sanna och hur mycket hon lät sig luras.


Tiden gick. Tiden. Den som aldrig kommer tillbaka hur långt den än går.
Hon tänkte att hon var annorlunda, inte alls som tiden. Istället kan man nog säga att hon ibland möjligen gick lite för långt. Men trösten fanns i tanken att den som aldrig går för långt heller aldrig får veta hur långt man kan gå. 


Om den blir skriven, eller förhoppningsvis när den blir skriven, så hoppas jag att jag vet hur den kommer att sluta också.

Kommentarer
Postat av: Marie

måste bara säga det... Oj! Vad bra du skriver! Din börjar till din bok, det stycket om mannen på VI tåget, riktigt bra! Känner direkt att jag vill läsa mer... Vill veta mer...

Vem är jag då som helt plötsligt från no where dyker ner i din blogg. Jag var med på er förfest i studion innan "Ladies Night" i höstas tsm med Lina. Jag såg att hon skrivit i din blogg och blev nyfiken. Har själv en blogg(som mest handlar om min lille son just nu)och jag tycker det är kul att läsa bloggar tillhörande vänners vänner...

Ha det bra!

Marie

2011-04-18 @ 08:14:21
Postat av: Angie

Tack!

Välkommen till min värld! :)

2011-04-18 @ 10:29:31
Postat av: Matilda K

Hej där!

Du skriver jättebra. Håller med Marie ovan, blir nyfiken på mer. På dig. Kikar runt i din blogg och gillar dig : )

Hoppas du får en fin vecka!

2011-05-15 @ 22:24:21
URL: http://www.hemma-net.blogspot.com
Postat av: Angie

Hej å välkommen du oxå!

Tack snälla, va glad jag blir! Jag har redan innan tittat runt lite på din blogg, å gillade den/dig så mycket att jag länkade från min :)

Bästa till dig!

2011-05-16 @ 09:15:35

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0