Som en onödig läxa.
Det var ju den där dejten då, den me EMD som jag skulle överraska dottern me å göra henne till en av de lyckligaste tioåringarna i stan. Vilket i sin tur ganska själviskt skulle göra mig till den coola morsan, som ni minns? Min EMD-kontakt hade mer eller mindre lovat mig att lösa en liten träff efter konserten, vilket jag glatt deklarerade för dottern som först gav mig en lite oväntad reaktion genom att förklara hur himla piiiinsamt det skulle vara men sen fick tillbaka förnuftet å såg det roliga i det hela.
Efter konserten väntade vi därför kvar, precis som kontakten sagt att vi skulle göra. Vi väntade. Å väntade.
Sen gick vi hem.
Alva va sur å jag bad om ursäkt för att jag hade sagt nåt alls till henne innan det va helt klart, men hon är inte dum å fattade att boven i det hela faktiskt var snubben som lovat mer än han kunde hålla.
"Ja det var ju lite tokigt av honom att säga så" sa jag, fast jag egentligen ville låta bitterfittan i mig förklara för den stackars oskyldiga flickan att det är lika bra att hon vänjer sig å att man aldrig ska lita på en man som ber en vänta å att besvikelserna längre fram i livet kommer va större än så.
Men jag sa inte det. Vissa saker blir lixom inte lättare ens om man förvarnas.
Efter konserten väntade vi därför kvar, precis som kontakten sagt att vi skulle göra. Vi väntade. Å väntade.
Sen gick vi hem.
Alva va sur å jag bad om ursäkt för att jag hade sagt nåt alls till henne innan det va helt klart, men hon är inte dum å fattade att boven i det hela faktiskt var snubben som lovat mer än han kunde hålla.
"Ja det var ju lite tokigt av honom att säga så" sa jag, fast jag egentligen ville låta bitterfittan i mig förklara för den stackars oskyldiga flickan att det är lika bra att hon vänjer sig å att man aldrig ska lita på en man som ber en vänta å att besvikelserna längre fram i livet kommer va större än så.
Men jag sa inte det. Vissa saker blir lixom inte lättare ens om man förvarnas.
Kommentarer
Trackback
