Som fem i en.

Det var med nån slags spänst i steget som jag studsade, eller kanske inte studsade men åtminstone tog mig ur, sängen i morse. Fast jag inte på nåt sätt föredrar sättet att bli påmind, så var själva påminnelsen om hur tacksam man ska vara när man är frisk, i sig väldigt bra.
Onsdag, å jag fick gå till jobbet, istället för att ligga hemma i soffan å kräkas. Uppskattat.
Ett av problemen med mitt jobb är dock att om jag inte gör det så blir det inte gjort. Med andra ord hade jag tre dagars jobb att fixa idag. Å hoppsan, jag skulle visst iväg två resterande dagarna denna veckan. Alltså satte jag mig vid skrivbordet - översvämmat, alltid översvämmat, av papper å kom ihåg - å välkomnade fem dagars jobb samlat på en.
Man är ju inte precis i fas med sig själv efter en magsjuka som tömt allt vad näring och kraft som fanns, å låt mig säga att dagens jobb (x5) inte gjorde saken bättre.

För att stöka till dagen lite extra följdes jobbet av hockey, som snart ska följas av packning. Hela kaoset i min garderob ska utredas å struktureras för att en del av det så småningom ska få plats i min alldeles illgröna väska å följa med till Barcelona.
Varför göra en del när man kan göra allt?

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0