Som snyggslag å lyckorus.

Våren tar lixom fram det bästa hos folk. En del människor är bara så snygga att jag nästan får ont i magen. På det bra sättet alltså. Som snyggslag kan man säga.
Men hur kommer det sig att vissa blir så jäkla mycket snyggare i solbrillor? Jag menar, de täcker ögonen - i en del fall förvisso större delen av ansiktet också - men sällan är det ju fula ögon som döljer sig bakom, mer att helheten förändras å det som verkade så förbannat snyggt bara blev vanligt.
Är det när mystiken försvinner?
I vilket fall ser jag dem överallt, snyggingarna. Jag tror det kallas vårkänslor, men det skulle förmodligen lika gärna kunna benämnas som singelseende.

Möjligen finns det en anledning att kärleken inte drabbar mig nu, för möjligen - även om jag härmed vill dementera alla såna dumheter om det kan hjälpa mig till drabbning - skulle jag bli alldeles outhärdlig då eftersom jag redan har nån slags löjlig positivitet i mig.
Den här känslan som rusar runt i kroppen, känslan av lycka - trots att allt kanske inte är sådär som man önskar, men tillräckligt just nu - så är det förbannat bra ändå å tron på att allt ska ordna sig till slut finns där nånstans.
Jag önskar att den känslan håller sig kvar i tid å evighet, eller åtminstone till nån tisdag i november när det ofrånkomligt måste vara lite skit för inte ens lyckorus rår på en sån jävlighet som en tisdag i november kan vara.

Det kan oxå hända att den där novembertisdagen infinner sig redan nästa vecka eller nåt, för lite så jobbar jag och mitt humör, å om den här pollenirritationen inte ger sig snart kommer jag att få ett utbrott, men för stunden låtsas jag inte om det.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0