Som ett vinnande leende.

It´s the way you make me laugh when I don´t even want to smile..





När man rannsakar sig själv kan det ibland vara så att man kommer till vissa insikter som inte nödvändigtvis är så bekväma eller önskade, men oftast ganska sanna. Kanske att man är mer ytlig än man vill vara, eller ens vill erkänna. Kanske anar man att det där som ska bli så bra troligen aldrig kommer att bli det, eftersom att det ju faktiskt redan borde blivit det om det fanns en sån mening. Kanske måste man helt enkelt bara bestämma sig för vad som är det viktigaste om man tvunget måste välja.
Om jag hade pratat om skor skulle förklaringen vara enkel: Jag går gärna i skitsnygga skor me hög klack, men jag orkar inte det hur länge som helst eftersom de tenderar att trycka och skava, vara svåra å ibland göra riktigt ont. Om vi snackar en vandring som handlar om livet är det ändå viktigare med bekväma skor som inte ger skavsår, utan som låter dig vandra på mil efter mil, även om det verkar tråkigt vid första anblicken.
Ni vet?

När allt kommer omkring handlar det ju inte bara om vad som får dig att le, utan om vad som får dig att behålla ditt leende.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0