Som hårfullt.
Det händer förresten att jag saknar mitt långa lockiga hår alldeles förfärligt mycket. Särskilt när jag provar klänningar inför bröllop å vill vara sådär ljuv å somrig å möjligen lite mer tjejig. Det är då jag får nån slags bild i huvudet om att jag minsann tänker låta det växa ut igen, å att jag lagom till nästa sommar - då jag för övrigt oxå är mycket smalare, superbrun redan i april å immun mot skoskav - ska kunna fladdra med de solblekt blonda lockarna som värsta reklambruden.
Det där är min tanke ungefär lite då å då, fast jag vet att håret klipps minst lika mycket nästa gång det är dax, å att det defenitivt inte kommer att bli blont ever, å att jag hade samma frisyr nästan jämt även när jag faktiskt hade långt hår.
Men man vill alltid ha det man inte har, (eller det man inte hår, som göteborgskomikern i mig fnittrar förnöjt åt) eller hur?
Kommentarer
Trackback
