Som icecream, baby.

När man gör en liknelse mellan nåt slags förhållande å att äta för mycket glass - en liknelse som är så bra att man fattar alltihop - då blir man sådär konstigt nöjd för att man äntligen lyckats sätta ord, men samtidigt så jäkla irriterad på att man inte kan äta precis hur mycket glass som helst utan konsekvenser. Och på att man - hur mycket man än äter, å hur dåligt man än mår av det - alltid är sugen på glass ganska snart igen.
För vem fan vill va utan glass i livet lixom?

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0