Som helgkul å sås-sås.
För första gången på väldigt länge är det en såndär vanlig söndagssöndag, ni vet en sån när man ligger själv i soffan å är sliten efter helgens ljuvliga upptåg, inte särskilt social men tillräckligt trött å ynklig för att vilja bli lite omhändertagen.
Helgen blev en fest - på flera olika sätt - rakt igenom, med både gamla och nya bekantskaper när fina L och hennes fioler flyttade in för en stund.
Igår var det endagsfestival på Tyrolen, och underbara människor ramlade in i mitt liv där vi satt backstage som i mitten av en bortglömd, men högst levande, cirkus. The Ark sjöng sitt vackra och minst sagt energifyllda farväl till hembygden, övriga band levererade glädje utan gränser, ölen flödade och vi fortsatte festen till solen gick upp igen.
.
På min säng ligger nu högar med klänningar, att provas inför nästa helgs bröllop, och jag anar att det slutgiltiga beslutet kommer att ske bara några timmar innan vigseln börjar eftersom det känns som att det blir ett humörbeslut. Med andra ord lär jag som vanligt packa en extra stor väska med sådär alldeles för mycket kläder och skor i, att sedan svära lite över när jag halvspringer till spårvagnen. Jodå, jag kan situationen lite för väl för att tro att jag skulle kunna göra på något annat sätt.
Visst är det märkligt, hur man sällan ändrar mönster trots att man vet att det skulle förenkla livet? Som när man låter någon traska rakt in å ta lite plats i hjärtat för att sedan stanna där längre än förtjänat, bara för att man tänker att det skulle kunna bli så himla bra. Så tänker iallafall jag - uppenbarligen - trots att jag är fullkomligt medveten om att orden märklig och man i de allra flesta fall är som att säga salsasås, vilket ju bara är två ord för samma sak efter varandra. Sås-sås helt enkelt.
Kommentarer
Trackback
