Angies Värld

Imorgon är det vintersolståndet, å för en stund vet jag inget ord med en vackrare innebörd, då det betyder att vi vänder ljuset mot det bättre. Inte för att mörkret släpper sitt grepp än på ett tag, men det går åtminstone åt rätt håll. Utan min nykärhet hade troligen denna hösten slukat mig med allt sitt mörka - det tar så lätt sönder människor som ens tenderar att vara det minsta bräckliga, å tro mig när jag säger att jag har mina stunder av bräcklighet - och jag hade blivit någon jag inte vill vara, bara för att stå ut.
Det är något som får mig att tänka på Karin Boye, å hennes dikt om knoppar som brister, fast det är långt till våren, å fast jag inte alls kan känna nåt ont med den. Men nog kan jag ändå relatera till rädslan att släppa sin trygga värld, även om det är för nåt mycket varmare.

Ja visst gör det ont när knoppar brister.
Varför skulle annars våren tveka?
Varför skulle all vår heta längtan 
bindas i det frusna bitterbleka?
Höljet var ju knoppen hela vintern.
Vad är det för nytt, som tär och spränger?
Ja visst gör det ont när knoppar brister,
ont för det som växer och det som stänger.

Ja nog är det svårt när droppar faller.
Skälvande av ängslan tungt de hänger,
klamrar sig vid kvisten, sväller, glider  -
tyngden drar dem neråt, hur de klänger.
Svårt att vara oviss, rädd och delad,
svårt att känna djupet dra och kalla,
ändå sitta kvar och bara darra  -
svårt att vilja stanna och vilja falla.

Då, när det är värst och inget hjälper,
Brister som i jubel trädets knoppar.
Då, när ingen rädsla längre håller,
faller i ett glitter kvistens droppar
glömmer att de skrämdes av det nya
glömmer att de ängslades för färden  -
känner en sekund sin största trygghet,
vilar i den tillit som skapar världen.

Ni vet, ibland behövs det en vår inom för att kunna släppa det mörka, å då spelar det ingen roll vilken årstid det är.