Som ett helgon.
Eftersom jag har sydländska gener - som jag för övrigt är väldigt stolt över, trots att det oxå medför intensivt temperament och överdrivet håriga armar - har jag oxå fått ta del av olika osvenska traditioner i livet. En av dem är Sankt Nikolaus dag, som firas just den 6e december.
Sankt Nikolaus är ett skyddshelgon som först och främst är känd som de goda gåvornas givare, en räddare och beskyddare för mer eller mindre de flesta som på nåt sätt behövde skydd.
När jag var liten var Sankt Nikolaus en blandning av tranan (godis i strumpan) och tomten (den klassiska gamla rödklädda gubben), som kom några veckor innan jul och lämnade godis i en sko som vi hade ställt ut kvällen innan. Det vill säga om vi hade varit snälla, vilket vi såklart alltid hade.
Jag antar att jag fick historien berättad för mig många gånger, även om det viktigaste för oss som barn var huruvida han kom med godis eller inte, och jag tänker att det är olika hur man lever med sin tro och sina traditioner.
Det borde vara något som jag för vidare till dottern, som en del av det arv hon fått, men nånstans på vägen försvann det. Nånstans blev det bara ytterligare en grej att hålla reda på.
I vilket fall har jag fullt upp att hinna med den stundande julen, å allt vad det medför med planering och paket, och med en familj lika stor å utspridd som min är det snarare något som kunde behöva ett helt eget skyddshelgon för det är ett under i sig varje år vi får ihop det.
Sankt Nikolaus är ett skyddshelgon som först och främst är känd som de goda gåvornas givare, en räddare och beskyddare för mer eller mindre de flesta som på nåt sätt behövde skydd.
När jag var liten var Sankt Nikolaus en blandning av tranan (godis i strumpan) och tomten (den klassiska gamla rödklädda gubben), som kom några veckor innan jul och lämnade godis i en sko som vi hade ställt ut kvällen innan. Det vill säga om vi hade varit snälla, vilket vi såklart alltid hade.
Jag antar att jag fick historien berättad för mig många gånger, även om det viktigaste för oss som barn var huruvida han kom med godis eller inte, och jag tänker att det är olika hur man lever med sin tro och sina traditioner.
Det borde vara något som jag för vidare till dottern, som en del av det arv hon fått, men nånstans på vägen försvann det. Nånstans blev det bara ytterligare en grej att hålla reda på.
I vilket fall har jag fullt upp att hinna med den stundande julen, å allt vad det medför med planering och paket, och med en familj lika stor å utspridd som min är det snarare något som kunde behöva ett helt eget skyddshelgon för det är ett under i sig varje år vi får ihop det.
Kommentarer
Trackback
