Som världen då. Och nu.
På vägen från havet in till stora stan, där vid älven med fästningen vid sin kant ligger den lilla staden som var mitt hem i några år. Där levde jag som om världen runtomkring inte fanns, och som om världen inom aldrig kunde bli större än så.
Kanske var det känslan av vad som blev, kanske var det känslan av så mycket mer, men där å då formades jag i min självständighet och mitt behövande, och jag skulle aldrig kunna gå tillbaka till det lilla livet igen. De åren var väldigt betydelsefulla för mig, jag förstår det nu, och det blev extra tydligt där jag satt i bilen å blickade ut över alltinget med tårarna rinnande nedför mina kinder och mannens kärleksfulla hand i min medan jag pekade ut platser å skrattade fram minnen allteftersom de kom till mig.
"tusen dagar har redan passerat
vi har ett revir att bevaka
tusen avtryck i den grå trottoaren
tusen omvägar hem
det är visst nån som är tillbaka..."
Jag vill tro att allt som händer har en mening, att jag har levt mitt liv för det som händer i nuet, precis som jag också lever nu för det som kommer sen. Val man gör, å såna som görs åt en, formar och skapar vägar framåt. Ibland är vägarna svåra, men ibland så självklara att man plötsligt fattar vart man alltid varit på väg, även om man behövde tid för att orientera sig.
