Angies Värld

Och sen kom snön. Efter en helg på bästkusten som trots sidledsregn och starka vindar var fullkomligt ljuvlig. Vi hann med svärföräldrar, kompisar, hotellmys, en viktig hockeymatch - åtminstone i min mening, eftersom det var mitt lag som piskade skiten ur sina motståndare, varpå mannen konstaterade att han fortfarande älskar mig, fast det just då var lite svårare - å framförallt varandra, innan vi slutligen landade hemma i Rondellstaden igen. Vi landade verkligen, i ordets rätta bemärkelse, och mannens "välkommen hem" hade aldrig varit sannare än så.

Så jag gick till jobbet i morse, med mössa å röd näsa, medan de stora vita flingorna föll till marken och bildade starten på en vinterdröm för de som väntat. Trots att jag inte är en av dem som längtat efter vintern, trots att snöflingor fastnade på mina ögonfransar, å trots att jag hellre hade legat kvar i den varma sängen några timmar till kunde jag inte låta bli att le där jag gick.
Jag är en av dem som väntat. Gamla kärlekar får ursäkta, men den känslan som bor i mig nu har jag faktiskt aldrig upplevt tidigare på samma sätt. Kanske har det mest med mig själv att göra, kanske känner jag mig själv så väl att det ens är möjligt för nån annan att göra detsamma, men det är lite som att allt annat bleknar i jämförelse å nästan är för stort för att förstå. 

Jag förundras och överväldigas, samtidigt som att inget nånsin varit mer självklart än såhär. Det är trots allt stormarna som slutligen för oss i hamn.