Som karma.
Ibland slår det mig hur himla perfekt mannen är för mig, å jag lixom överfalls av så intensiva känslor att hjärtat måste slå trippelslag för att hinna med. Det är svårt att förstå hur det bara kunnat gå några månader, när han är en av dem som känner mig bäst i världen. Han är min kompass när jag känner mig lite vilse, mitt ankare när jag riskerar att flyga upp i det blå, å min trygga hamn när det stormar. Han är min värme i kylan å min fläktande vind när allt annat står stilla. Det låter kanske fånigt, men jag kan inte beskriva det på nåt bättre sätt än så, å ändå är orden för små för de stora känslorna.
Det finns en ömsesidig respekt och beundran, och en tankekommunikation som aldrig kan förklaras. När han är nära är jag hemma, oavsett vart i världen jag råkar befinna mig just då. Om jag hade vetat vad den där sommardagen på en båt skulle leda till hade jag aldrig brytt mig om något annat, men samtidigt är det livet som varit som tog mig till just den dagen när han erbjöd skydd från de salta vindarna på däck. Allt som nånsin händer har en mening, även om man kanske aldrig får veta vad. Jag vet bara att det är nu jag får tillbaka.
Kommentarer
Trackback
