Som ensamma mamman. På riktigt.

Ensamma mamman i serieform är festlig. Hon har tonårsbarn som hon förvirrat försöker förstå, medan de verkar till synes helt oberörda av hennes oro.
Pratbubblorna låter oss förstå att det där gör henne galen. Men det roar oss.
Verkligheten är egentligen inte långt därifrån, skillnaden är att det inte finns rutor å pratbubblor där vi går. Det är dock inte lika roande.



Den är tydlig. Den där känslan av att vara själv. Å ärligt talat är jag så jävla trött på den.
För hur mycket jag vill så räcker jag aldrig riktigt till. Inte bara jag.
Jag ger å ger, allt vad jag förmår, men det räcker aldrig riktigt hela vägen.

Barn eller inte, ett ensamhushåll kräver mer tid än ett tvåsamt. Å mer pengar.
Hyra, el, mat å bil ska betalas oavsett om det är en eller två löner som dras in.
Man kan inte turas om att hämta å lämna barn, be nån ta me soporna ut, eller skicka ett sms för att påminna om att handla på vägen hem.
Det man inte gör själv blir inte gjort.
Jag har typ stopp i mitt handfat, det har varit på gång länge, men är nu omöjligt att förneka längre. Det måste rensas. Typiskt jobb för mannen som jag inte har, förutom noll tid är jag nämligen lite för klökig för sånt rens.
Men det måste göras. Rensa - klöka - rensa - klöka.

Stressade föräldrar i kärnfamiljer kan säkert va avundsjuka ibland. När jag kan välja att träna direkt efter jobbet, ta en aw på en torsdag, en sovmorgon på en söndag, eller dra på weekendtripp till Stockholm bara för att komma bort ett tag.
Det verkar ju så enkelt. Och fritt.
Det är varken enkelt eller särskilt fritt, I tell you.
För även dagarna när dottern inte är hos mig är jag fortfarande hennes mamma, å en del av hennes liv. Åtminstone försöker jag vara det. Det dåliga samvetet över att inte vara heltidsnärvarande slåss alltid mot rädslan över att hon klarar sig utmärkt ändå. Att pappans nya kärnfamilj är vad hon kommer att kalla sin barndom medan jag är hennes weekendresor till Stockholm.

Pusslet är bara mitt att lägga. Jag försöker febrilt få in varenda bit. Vrider å vänder, ibland lite för hårdhänt, i mina försök att passa ihop allt.
Dottern å hennes innebandymatcher/ fotbollsträningar/ gympauppvisningar/ utvecklingssamtal, karriären som jag förvisso valt själv, vännerna som saknas å försummas, träningen som får mer tid i schemat än i verkligheten, disk, tvätt, städ, bilbesiktning å föreningsmöten.
Jag får oftast hjälp av familj å vänner när jag ber om det, vilket jag faktiskt blivit bättre på att göra, men det är fortfarande mitt pussel. 
Så även om man kan bli bekväm i att göra sina egna regler är det, precis som alla spel och lekar, roligare när man är två.
Livet är inget undantag.


Kommentarer
Postat av: Jessica

Gud, vilket bra inlägg! Du borde ge ut din blogg i bokform, så himlans underhållande o roligt skriven!

2011-02-11 @ 07:42:09
URL: http://mellanalltoinget.blogspot.com
Postat av: Angie

Tack, det värmer :)

2011-02-11 @ 09:20:05
Postat av: Stina G

Kan bara hålla med... Men du gumman. By the way ett tips. Frätande kaustiksoda... utmärkt propplösare utan att rensa ;-)

2011-02-11 @ 15:19:00
URL: http://foxxybling.blogspot.com/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0