Angies Värld

Det är inte så att jag inte försöker. För det gör jag verkligen. Men hur det än är kan jag inte riktigt förmå mig att tagga till ordentligt.
Trots att jag, åtminstone igår när solen sken, fick en känsla av att våren snart är här så är det inte förrän vi kan sudda ut snartet som det är fullt möjligt.
När vårskrik är avklarat å man inte behöver komma ut på morgonen bara för att inse att ett nytt lager snö lagt sig över bilen. Då. Då kan jag tagga till på riktigt.
Jag har förvisso överlevererat i jobbet de senaste månaderna, jag har tagit tag i träning å fått ett program att följa, jag har hittat lite extra tid me dottern, jag har bytt kuddar i soffan så att den är redo för våren.
Men jag har inte taggat till ordentligt. Den där sista lilla biten. 
Som vanligt pendlar jag upp å ner. Mellan glädje å tråk. Ena stunden lycklig å förväntansfull, nästa uttråkad å jävligt gnällig. Jag är sån. Oavsett årstid. Fast ändå lite bättre nu än för två månader sen.
Nu är jag uppskattningsvis 85% av vad jag kan vara.
När de sista femton procenten har kommit ifatt mig ska jag måla om hallen.

Till det händer fortsätter jag me träningen som ger mig värk i armarna, smygdrömmarna och de hoppfulla Winnerbäcksångerna.


"Som ett åtråvärt hopp
i en tung tristess
jag hade nästan gett opp
det var så grått tills dess
men du sa att du hörde mig
på radion idag
du var den enda som kom fram och det var det enda du sa

allt jag ser
allt jag hör
är din röst din blick ditt skratt
du har ögon som berusar en natt
så jag väntar
jag väntar
om tiden vill ifatt.."