Dag 1. Om mig.
Nytt år får en att tänka å reflektera mer än vanligt.
Oavsett om man vill eller inte.
Jag vill egentligen inte. Men det blir så ändå.
Så jag funderar på vad jag vill att mitt nya år ska innehålla, hur jag ska må, vem jag vill vara.
Å jag tänker att idag är en såndär dag då jag borde stå på toppen av det högsta huset.
Inte för att jag är så särskilt förtjust i höjder, å absolut inte för att jag vill falla ner, utan för hustaken omkring.
Hustak ger mig lugn. De förvarar möjligheter. Ger översikt. Ett annat perspektiv.
Ibland behöver man lixom ändra sitt perspektiv för att se hela bilden.
Jag vet vem jag är.
Det är inte alltid en självklarhet, även om man kan tro det.
Framförallt är det lätt att tappa sig själv. Bli nån annan istället.
Många gör så.
Jag har oxå gjort det. När jag inte orkade vara jag ett tag.
Jag vet alltså vem jag är nu.
Tjejen från landet som förälskade sig i stan.
På väg nånstans me höga klackar å bestämda steg.
Som inte nöjer sig utan att vara riktigt nöjd.
Hellre frågande varför inte, än varför.
På jakt efter äventyr men som äntligen förstått meningen me att va tyst i stillheten när den behövs.
Som älskar att göra tvärtemot alla andra men är livrädd att inte bli förstådd.
Singelmamman.
Karriärkvinnan.
Fröken Duktig.
Rolling Stones Angie å Winnerbäcks Hjärter Dam.
Den högljuda partytjejen.
Den lilla flickan.
Den omhändertagande storasystern.
Me dåligt samvete när tiden inte räcker till för alla, men me tillräckligt förstånd att inse att det är omöjligt.
Som tittar på romantiska filmer å önskar att samma chanser kom, men som kanske är för kräsen å blind för att faktiskt se dem ändå. Eller för naiv för att inse att de bara finns på film.
Jag är blåögd å cynisk på samma gång.
Me drömmar om det stora å önskningar om det enkla.
Ibland är jag fortfarande alldeles förvirrad å obeslutsam över vilken väg som är rätt. Men jag har insett att det är bättre än att inte se de olika vägarna alls.
Jag förvånas, förfäras, förklarar, försakas, förälskas, förfaras, förmår, förlåter å förstår.
Jag är långt ifrån klar me att lära mig. Om mig själv å om andra.
Men jag är jag.
Å mitt liv är mitt. En blandning av förjävligt å fullkomligt jävla härligt.
2011 - välkommen.
Oavsett om man vill eller inte.
Jag vill egentligen inte. Men det blir så ändå.
Så jag funderar på vad jag vill att mitt nya år ska innehålla, hur jag ska må, vem jag vill vara.
Å jag tänker att idag är en såndär dag då jag borde stå på toppen av det högsta huset.
Inte för att jag är så särskilt förtjust i höjder, å absolut inte för att jag vill falla ner, utan för hustaken omkring.
Hustak ger mig lugn. De förvarar möjligheter. Ger översikt. Ett annat perspektiv.
Ibland behöver man lixom ändra sitt perspektiv för att se hela bilden.
Jag vet vem jag är.
Det är inte alltid en självklarhet, även om man kan tro det.
Framförallt är det lätt att tappa sig själv. Bli nån annan istället.
Många gör så.
Jag har oxå gjort det. När jag inte orkade vara jag ett tag.
Jag vet alltså vem jag är nu.
Tjejen från landet som förälskade sig i stan.
På väg nånstans me höga klackar å bestämda steg.
Som inte nöjer sig utan att vara riktigt nöjd.
Hellre frågande varför inte, än varför.
På jakt efter äventyr men som äntligen förstått meningen me att va tyst i stillheten när den behövs.
Som älskar att göra tvärtemot alla andra men är livrädd att inte bli förstådd.
Singelmamman.
Karriärkvinnan.
Fröken Duktig.
Rolling Stones Angie å Winnerbäcks Hjärter Dam.
Den högljuda partytjejen.
Den lilla flickan.
Den omhändertagande storasystern.
Me dåligt samvete när tiden inte räcker till för alla, men me tillräckligt förstånd att inse att det är omöjligt.
Som tittar på romantiska filmer å önskar att samma chanser kom, men som kanske är för kräsen å blind för att faktiskt se dem ändå. Eller för naiv för att inse att de bara finns på film.
Jag är blåögd å cynisk på samma gång.
Me drömmar om det stora å önskningar om det enkla.
Ibland är jag fortfarande alldeles förvirrad å obeslutsam över vilken väg som är rätt. Men jag har insett att det är bättre än att inte se de olika vägarna alls.
Jag förvånas, förfäras, förklarar, försakas, förälskas, förfaras, förmår, förlåter å förstår.
Jag är långt ifrån klar me att lära mig. Om mig själv å om andra.
Men jag är jag.
Å mitt liv är mitt. En blandning av förjävligt å fullkomligt jävla härligt.
2011 - välkommen.
Kommentarer
Trackback
