Dag 11. Mina syskon.
Åh, ett kärt ämne. Inte heller så längesen jag faktiskt skrev om två av dem.
Men jag har ju som bekant sex stycken totalt, så nu ska de alla få några rader var då.
André - 29, min närmsta på många sätt. Lillebror men oxå en av mina bästa vänner.
Han är den enda av syskonen som jag inte minns livet utan.
När vi va små brukade jag busa med huvudet i hans mage tills han kiknade av skratt, å han lekte gärna mina lekar. Såklart att det fanns några tonår när han var en riktig pain in the ass, men både innan å efter det har det ofta varit vi mot världen. Vi har hjälpt varandra i alla möjliga situationer å jag vet att han alltid finns där för mig, även om han nu bor många mil bort.
Marcus - 28, bonusbror på mammas sida.
Han kom in i mitt liv när jag redan hade flyttat hemifrån å är nog den jag har minst kontakt med.
Macke har skön klädstil och är duktig på att spela gitarr, det har hänt flera gånger att vi sjungit tillsammans. För mig är han After Eight, Converse å smal slips. Och sill, fast han numera är vegeterian.
Sofia - 21, bonussyster på mammas sida.
Tio år yngre än mig, men minst hundra gånger bättre på att laga mat å baka.
Hon va sex år å ganska ömtålig när jag lärde känna henne, men hon har vuxit till sig nu. Verkligen.
Framförallt är hon min andra systers bästa kompis, vilket är underbart att se.
Annie - 20,5, numera en vuxen lillasyster.
När jag va tio å min lillasyster föddes var jag så obeskrivligt stolt. Det är jag fortfarande.
Hon är utan tvekan en av de mest beundransvärda 20-åringar jag nånsin träffat. Det bor lixom en trygghet å ett lugn i henne som gör att man mår bra. Dessutom berättar hon saker me fantastisk inlevelse å humor, lite som en blandning av Astrid Lindgren å Annika Lanz. Typ.
Josefine - 11,5, halvsyster på pappas sida.
Lika mycket voltande eller uppåner som gående, me andra ord en lovande gymnast.
Åh, som hon önskar att hon va mycke äldre, samtidigt som jag önskar att hon slutar växa omgående. Snart är vi lika långa, fast jag är fortfarande ungefär tre gånger så bred.
Jacob - 9, halvbror på pappas sida.
Familjens konstnär. Lika gammal som min dotter, vilket gör att jag ibland nästan glömmer att han faktiskt är min lillebror. Han är cool. Alltså verkligen cool. Me sköna kommentarer å ofta lätt svettig i håret av massa anledningar som man aldrig riktigt vet.
Såna är de, mina syskon. Alla yngre än mig å alla härliga på sitt sätt.
Man väljer ju inte sin familj, utan får ta dem man får, men jag hade ändå aldrig valt några andra.
Men jag har ju som bekant sex stycken totalt, så nu ska de alla få några rader var då.
André - 29, min närmsta på många sätt. Lillebror men oxå en av mina bästa vänner.
Han är den enda av syskonen som jag inte minns livet utan.
När vi va små brukade jag busa med huvudet i hans mage tills han kiknade av skratt, å han lekte gärna mina lekar. Såklart att det fanns några tonår när han var en riktig pain in the ass, men både innan å efter det har det ofta varit vi mot världen. Vi har hjälpt varandra i alla möjliga situationer å jag vet att han alltid finns där för mig, även om han nu bor många mil bort.
Marcus - 28, bonusbror på mammas sida.
Han kom in i mitt liv när jag redan hade flyttat hemifrån å är nog den jag har minst kontakt med.
Macke har skön klädstil och är duktig på att spela gitarr, det har hänt flera gånger att vi sjungit tillsammans. För mig är han After Eight, Converse å smal slips. Och sill, fast han numera är vegeterian.
Sofia - 21, bonussyster på mammas sida.
Tio år yngre än mig, men minst hundra gånger bättre på att laga mat å baka.
Hon va sex år å ganska ömtålig när jag lärde känna henne, men hon har vuxit till sig nu. Verkligen.
Framförallt är hon min andra systers bästa kompis, vilket är underbart att se.
Annie - 20,5, numera en vuxen lillasyster.
När jag va tio å min lillasyster föddes var jag så obeskrivligt stolt. Det är jag fortfarande.
Hon är utan tvekan en av de mest beundransvärda 20-åringar jag nånsin träffat. Det bor lixom en trygghet å ett lugn i henne som gör att man mår bra. Dessutom berättar hon saker me fantastisk inlevelse å humor, lite som en blandning av Astrid Lindgren å Annika Lanz. Typ.
Josefine - 11,5, halvsyster på pappas sida.
Lika mycket voltande eller uppåner som gående, me andra ord en lovande gymnast.
Åh, som hon önskar att hon va mycke äldre, samtidigt som jag önskar att hon slutar växa omgående. Snart är vi lika långa, fast jag är fortfarande ungefär tre gånger så bred.
Jacob - 9, halvbror på pappas sida.
Familjens konstnär. Lika gammal som min dotter, vilket gör att jag ibland nästan glömmer att han faktiskt är min lillebror. Han är cool. Alltså verkligen cool. Me sköna kommentarer å ofta lätt svettig i håret av massa anledningar som man aldrig riktigt vet.
Såna är de, mina syskon. Alla yngre än mig å alla härliga på sitt sätt.
Man väljer ju inte sin familj, utan får ta dem man får, men jag hade ändå aldrig valt några andra.
Kommentarer
Trackback
