Som sovstörd.

Trots gårdagens intensiva tröttma lyckades jag, med hjälp av tvätthögen, telefonen och SYTYCD på tv, hålla mig vaken tillräckligt länge för att vända dygnet rätt igen. Jag kröp ner i renbäddad säng å har inte längtat så mycket på länge efter att faktiskt få sova, då jag ju är lite av en antisovare i största allmänhet.
Somnade ganska omgående. Vaknade en halvtimme senare å trodde att hjärtat var på väg ut genom bröstet på mig. Precis utanför mitt öppna sovrumsfönster drog ett billarm igång - det annars så tysta Söder utgjorde en kontrast som heter duga och ett tag trodde jag att det var ljudet av min sista stund. Ni vet när man blir sådär rädd så man med ens är klarvaken å nästan lite skakig å tusen tankar hinner rusa genom huvudet samtidigt som händerna åker upp i nån slags karateposition innan hjärnan hinner fatta att det inte är ett direkt hot på liv eller död. Vad-är-det-som-händer-Vad-är-det-som-låter-Är-det-min-bil-Måste-jag-springa-ut-och-isåfall-vart-har-jag-mina-kläder-eller-kan-jag-blippa-genom-fönstret-Fan-jag-ser-inte-bilen-bakom-busken-men-det-borde-ju-blinka. Det var inte min bil. Men det var mitt hjärta som bankade sådär intensivt, å det va jag som va sådär klarvaken.

I morse när klockan ringde var det ingen karatepose alls - istället snoozade jag lite för länge å hoppades sedan att detta är dagen då vi bestämmer att kuddavtryck i ansiktet är det nya svarta.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0