Angies Värld

Jag avskyr sjukhus. Avskyr. Det luktar illa och opersonligt å man kan känna människors ångest genom dörrarna till de olika avdelningarna. Det vilar en slags dysterhet över allt som gör att man bara vill gråta eller göra helt tvärtom å istället dansa sjungande genom korridorerna me blommor i händerna. Men blommor är inte tillåtna, framförallt inte såna som doftar vår å påminner om liv.

Jag avskyr sjukhus.

Det står alltid vattenglas å saft me sugrör på de små sängborden, man ska prata å låtsas vara glad - men utan att störa någon eller vara för glad å istället få dåligt samvete för det - när det enda man kommer på att prata om är det som egentligen är relevant där å då, anledningen till att man ens är där; den sjuka människan i sin eländiga sjukhussäng. Noll upplyftande.

Jag avskyr sjukhus.

Någon som brukar vara stark å fylld av liv är svag och opersonligt namnad med ett band runt handleden och rummet är avdelat med en skärmvägg men man vet att människan på andra sidan hör allt man säger å man undrar bara om han också har ont. Det pratas om vädret, och frågas om hur sjuksyrrorna är snälla, å jag vill inte vara där alls. Jag vill inte bli påmind om varför jag är där eller känna doften som inte finns i verkligheten.

Jag vill ut i solen och glömma hur lite jag kan påverka att den som är sjuk blir frisk. Jag vill känna doften av vår å liv å solens värme i mitt ansikte.

Jag avskyr sjukhus. Å jag avskyr att min farfar ligger nedbäddad i sin sjukhussäng, lite rufsig i det grå håret och inte är tillräckligt mycket som farfar bör se ut.