Som att bli något.
Formuleringskonstnär! Har ni hört nåt så vackert förut? Som att jag plötsligt insåg vad jag vill bli när jag blir stor. Formuleringskonstnär - mmm, det smakar nåt det.
Man kan jobba som copywriter på nån flashig byrå - vilket jag förvisso skulle kunna tänka mig - eller som formuleringskonstnär nästan vart som helst. Så känns det när man hör ordet. Som att hela världen är arbetsplatsen å det lixom bara handlar om att fånga vindarna när man seglar förbi. Såklart behöver man nån slags inkomst oxå, det är väl där det för det mesta brister för alla slags konstnärer om de inte blir tokkända å kan designa vad som helst.
Det kan ju kännas logiskt att jag skulle gilla korsord, som ju är ett enda pussel av bokstäver, men faktum är att jag inte är så förtjust i det ändå. Korsord begränsar. Exakt antal bokstäver intryckta i små rutor är inte ens ord, bara kombinationer som till slut ska bilda en helhet, vilket är fint på sitt sätt, men inte vackert.
Jag vill designa meningar. Hitta de där orden som kanske är intetsägande var för sig, men som tillsammans blir det vackraste, brodera ut dem i långa meningar och svepa om dem som går förbi så att ingen kan lämnas oberörd.
Jag älskar ord, jag är en textknarkare, och jag blir alldeles varm inombords när jag hittar fint komponerade meningar, oavsett vem som komponerat dem.
Det finns en liten textrad skriven i svart bläck på min arm. Through the storm we reach the shore. Den fastnade i mitt hjärta för längesen, och jag tyckte att den fångade mitt liv på ett så himla vackert sätt att jag bara var tvungen att skriva den permanent på min kropp. SÅ mycket tycker jag om text.
Och nu vet jag alltså vad jag vill bli när jag blir stor.
Man kan jobba som copywriter på nån flashig byrå - vilket jag förvisso skulle kunna tänka mig - eller som formuleringskonstnär nästan vart som helst. Så känns det när man hör ordet. Som att hela världen är arbetsplatsen å det lixom bara handlar om att fånga vindarna när man seglar förbi. Såklart behöver man nån slags inkomst oxå, det är väl där det för det mesta brister för alla slags konstnärer om de inte blir tokkända å kan designa vad som helst.
Det kan ju kännas logiskt att jag skulle gilla korsord, som ju är ett enda pussel av bokstäver, men faktum är att jag inte är så förtjust i det ändå. Korsord begränsar. Exakt antal bokstäver intryckta i små rutor är inte ens ord, bara kombinationer som till slut ska bilda en helhet, vilket är fint på sitt sätt, men inte vackert.
Jag vill designa meningar. Hitta de där orden som kanske är intetsägande var för sig, men som tillsammans blir det vackraste, brodera ut dem i långa meningar och svepa om dem som går förbi så att ingen kan lämnas oberörd.
Jag älskar ord, jag är en textknarkare, och jag blir alldeles varm inombords när jag hittar fint komponerade meningar, oavsett vem som komponerat dem.
Det finns en liten textrad skriven i svart bläck på min arm. Through the storm we reach the shore. Den fastnade i mitt hjärta för längesen, och jag tyckte att den fångade mitt liv på ett så himla vackert sätt att jag bara var tvungen att skriva den permanent på min kropp. SÅ mycket tycker jag om text.
Och nu vet jag alltså vad jag vill bli när jag blir stor.
Kommentarer
Trackback
