Som en student.
Studenttider. Massa hurrande människor som nästan är vuxna men me all barnslig lycka i världen över att äntligen få lämna skolan. Och det ska de ha, absolut. Tids nog kommer de att längta tillbaka till sommarlov å enkelheten i att få ett schema i handen utan att behöva fundera mer än så själv.
De sjunger å jublar, å fastän bitterfittan i mig vill påminna dem om arbetslöshet å räkningar som kommer me automatik när man blir vuxen - å som dessutom måste betalas me egna pengar - måste jag ändå le å drömma mig tillbaka en stund.
Musikalestet på trappsteget till Kungälvs gymnasium - Sveriges i särsklass fulaste och plattaste skola, byggd för att kunna agera som krigssjukhus - i vit klänning å hatt med skärm. "Sjung om studentens lyckliga dar..." å allt såntdär, med tron om att livet skulle börja så fort sista tonen klingat ut.
Kommer inte ens ihåg om jag var förvånad när det egentligen fortsatte precis som innan, fast bara på ett annat sätt.
Jag vill inte vara nitton å student igen - även om vissa val i livet möjligen skulle gjorts annorlunda, å oxå precis just därför - men jag önskar att jag kanske för en kväll skulle få känna den där naiva känslan av odödlighet som nästan bara inträffar då. Jag önskar att den lycka som pipandet i de där förbannade tutorna innebär skulle vara lika fin musik i mina öron som i deras.
Jag önskar oxå att de har vett nog att njuta av alltihop.
Själv använder jag denna tisdagkväll i mängden me att ta hand om tvätthögen, å är mer än tacksam över att det är mitt enda mission för kvällen, även om den vita blusen har stora rödvinsfläckar efter att någon slog ut ett glas över mig i lördags kväll.
Jorå, vuxna kan oxå festa som om det inte finns nån morgondag, vi blir bara mer påminda om motsatsen i efterhand.
De sjunger å jublar, å fastän bitterfittan i mig vill påminna dem om arbetslöshet å räkningar som kommer me automatik när man blir vuxen - å som dessutom måste betalas me egna pengar - måste jag ändå le å drömma mig tillbaka en stund.
Musikalestet på trappsteget till Kungälvs gymnasium - Sveriges i särsklass fulaste och plattaste skola, byggd för att kunna agera som krigssjukhus - i vit klänning å hatt med skärm. "Sjung om studentens lyckliga dar..." å allt såntdär, med tron om att livet skulle börja så fort sista tonen klingat ut.
Kommer inte ens ihåg om jag var förvånad när det egentligen fortsatte precis som innan, fast bara på ett annat sätt.
Jag vill inte vara nitton å student igen - även om vissa val i livet möjligen skulle gjorts annorlunda, å oxå precis just därför - men jag önskar att jag kanske för en kväll skulle få känna den där naiva känslan av odödlighet som nästan bara inträffar då. Jag önskar att den lycka som pipandet i de där förbannade tutorna innebär skulle vara lika fin musik i mina öron som i deras.
Jag önskar oxå att de har vett nog att njuta av alltihop.
Själv använder jag denna tisdagkväll i mängden me att ta hand om tvätthögen, å är mer än tacksam över att det är mitt enda mission för kvällen, även om den vita blusen har stora rödvinsfläckar efter att någon slog ut ett glas över mig i lördags kväll.
Jorå, vuxna kan oxå festa som om det inte finns nån morgondag, vi blir bara mer påminda om motsatsen i efterhand.
Kommentarer
Trackback
