Som outstanding.
När jag gick till bilen i morse kom jag på mig själv med att faktiskt vara mer blundande än tittande, vilket ju känns sådär i vanliga fall, å ännu mer sådär när man ska köra nånstans.
Sovtimmarna har varit alldeles för få, och rosétimmarna desto fler, sedan i torsdags då jag hämtade Hanna å vi åkte till ön. Framförallt så har ljuvligheten varit i högsta grad närvarande hela tiden, tillåme när det regnade en skur i sidled, eller när rastlösheten stundtals utmanade orken i att leva alls, då man insåg att tjugoårsåldern faktiskt har en charm i just det perspektivet.
Vad jag säger är alltså att jag har haft en underbar midsommarhelg - trots en följande feberdip - och jag hade gjort det all over igen utan att blinka. Det var mestadels sådär enkelt å otvingat som det bara kan vara när man omger sig med människor som älskar varandras sällskap å inte kräver mer än de kan ge.
Mycket mer än så kan jag nog inte säga om det hela, inte just nu iallafall, eftersom man på nåt sätt måste varit med för att ens ha en chans att förstå de dagar å nätter som byggdes av internskämt, kaffe å vin. Och för att jag fortfarande inte har sorterat allt i mitt huvud.
Istället säger jag tack till alla inblandade, å konstaterar att livet sällan är enklare - men kanske heller aldrig svårare - än vad man gör det till ändå.
Sovtimmarna har varit alldeles för få, och rosétimmarna desto fler, sedan i torsdags då jag hämtade Hanna å vi åkte till ön. Framförallt så har ljuvligheten varit i högsta grad närvarande hela tiden, tillåme när det regnade en skur i sidled, eller när rastlösheten stundtals utmanade orken i att leva alls, då man insåg att tjugoårsåldern faktiskt har en charm i just det perspektivet.
Vad jag säger är alltså att jag har haft en underbar midsommarhelg - trots en följande feberdip - och jag hade gjort det all over igen utan att blinka. Det var mestadels sådär enkelt å otvingat som det bara kan vara när man omger sig med människor som älskar varandras sällskap å inte kräver mer än de kan ge.
Mycket mer än så kan jag nog inte säga om det hela, inte just nu iallafall, eftersom man på nåt sätt måste varit med för att ens ha en chans att förstå de dagar å nätter som byggdes av internskämt, kaffe å vin. Och för att jag fortfarande inte har sorterat allt i mitt huvud.
Istället säger jag tack till alla inblandade, å konstaterar att livet sällan är enklare - men kanske heller aldrig svårare - än vad man gör det till ändå.
Kommentarer
Trackback
