Letters to Juliet.

"I would have grabbed her from that blasted balcony and been done with it."

Jag är kär.
Det är samma sak varje gång jag ser en romantisk film, men denna gången var det nog värre än vanligt ändå.  När man lixom känner hur all kärlek som trängs i hela kroppen bara blandar sig me blodet å rusar runt runt utan att komma nånstans men med längtan att göra det, så intensivt var det.
Lika mycket fint som ont.
I denna stund - när filmen är slut men känslan i högsta grad kvar - önskar jag lite att det där jag sa för ett tag sen till någon, om att sånger utanför mitt fönster inte skulle uppskattas, aldrig hade blivit sagt. Det hade dessutom kunnat få va precis hur jävla falskt som helst.
Precis så töntromantisk är jag nu.
Förvisso utan balkong, men me treglasfönster som går att snurra runt.

Återigen känner jag oxå hur jag verkligen måste åka till Italien snart. Det är som en nödvändighet som vägrar släppa taget om mina tankar. Intensivare än New York.
De verkar ha en stark tro, de där italienarna, även när det gäller ödet. Jag gillar det.
För om man inte tror på att saker som händer har en mening, varför ska de hända alls?


"I think it´s a story worth telling."

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0