Angies Värld

På Söder där jag bor trivs man. Ingen kan lixom inte trivas här i den lugna men ändå så centrala delen av Rondellstaden. Särskilt på somrarna när det doftar nyklippt gräs å grillat från var å varannan trädgård. 
I det fallet är jag som andra. Jag trivs här. Fast jag aldrig klipper gräs, eller grillar särskilt ofta för den delen. 
Det spelar ingen roll att min lägenhet är lite sliten å att mitt kök faktiskt har två olika sorters luckor. Vi kallar det charm å förlåter hyresvärden för vad som antingen är snålhet eller brist på intresse.
Jag trivs å har sagt mer än en gång att jag aldrig kommer flytta ifrån, utan flytta till istället. Skämtsamt, men på största allvar, också förklarat att vad HAN än heter måste han vara riktigt bra om han ska va värd det.

Förra lägenheten va alldeles ny. Precis som möblerna där.
Jag trodde att det var hemmet som skulle bli slitet av oss, men allt vi hann åstadkomma var ett jack i tredje trappsteget och en repa i golvet när garderoben skulle monteras.
Möblerna delades till två hem å kompletterades delvis med gamla. Lämpliga för den lägenhet de flyttades till, i mitt fall den nuvarande å lätt slitna - men charmiga, ack så charmiga - trean på Söder.

Mitt soffbord fick i helgen nytt utseende. En ring gjord av rödvin runt en flaska.
Lite onödigt kan tyckas, när man ändå har underlägg i lådan som är tänkta för att undvika just sånt. Kanske går det bort på nåt sätt ändå, jag har faktiskt inte provat, men jag är för lite husmor för att veta ett direkt knep som inte innehåller nån form av medel vilket enligt reklamen är det bästa.
Samtidigt som det stör mig så skiter jag i vilket. Ringen är inte den enda skavanken på bordet, som egentligen är en tv-bänk jag köpte på IKEAs fyndavdelning för massa år sen.
Jag älskar fina saker, och att ha ordning hemma, men jag inser när jag tittar runt med mina I-landsögon att inget egentligen är så bra som jag vill ha det. Det slår mig att detta helt enkelt inte är mitt vuxna hem så som jag tänker det.
Detta är mitt hem sålänge. Sofforna är vita och helt ok, men bara tills vidare. Soffborden, som bytt plats med tv-bänken och faktiskt är två till antalet, är en lösning i precis samma så kallade tillfälliga variant.
Tillfället har för övrigt varat i två år. Hittills.

Jag sitter alltså i mitt tillfälliga hem, som jag tydligen har svårt att nånsin flytta ifrån å som jag faktiskt inte tröttnat på trots att det är just nåt slags tillfälligt å ganska slitet. I källarförrådet står kartonger som inte blivit uppackade, märkta och redo för nästa flytt, placerade där med tanken att de ska behövas senare. När jag bor i resten av mitt liv.
Det finns stunder då jag undrar om jag nånsin kommer flytta dit. 
Å stunder då jag anar att jag redan har gjort det.