Som landet i tårna.
När jag var liten cyklade jag med mamma å lillebror längs den slingrande grusvägen som kantades av åkrar, ängar, skog å bäckar till en plats där liljekonvaljerna bredde ut sig. Vi plockade stora buketter som vi tog hem å satte i vas, vilket gjorde doften av vår så levande som den kunde bil.
Samma väg cyklade, och red jag - min häst älskade att dundra i galopp längs de där vägarna - fler gånger än jag kan räkna under väldigt många år.
Jag bodde alltså på landet, där det inte var mer komplicerat än så, där stora buketter av liljekonvaljer var självklara på bordet, där kojor byggdes i skogar å träd, å vi kunde vara barn på riktigt.
Härrom dagen fick jag ett mms av mamma, en bukett ljuvliga liljekonvaljer på bilden, å jag saknade lite de där cykelturerna på landet. Inte så att jag vill bo där igen, min rastlösa själ klarar inte så mycket skog under en längre tid, men att cykla längs slingrande grusvägar å plocka stora buketter av ljuvlighet - den känslan finns kvar i tårna.
