Angies Värld

Vissa dagar är bara sådär fulla me information å tankar att man lixom inte hinner processa allt på en gång. Idag verkar va en sån dag. Roliga å tråkiga nyheter blandas me varandra i samma veva som jag försöker få nån slags ordning på kalendern å dessutom synka den me andra när födelsedagskalas ska planeras. För att stöka till det hela lite extra sitter jag dessutom bland pappa-sidan av min familj  - de som precis kommit hem från solsemester - å känner mig blekare än på länge. Typiskt, jag som va så brun alldeles nyss.   

Å så bilen. Eller, rättare sagt bilarna. En som står på västkusten å bara väntar på mig, en annan som står här utanför å bör bli såld. Hur gärna jag än vill kommer ju inte det sistnämnda hända utan att jag gör nåt för att det ska bli så, jag vet det, men faan va tråkigt det är.

Om en stund ska jag återigen stå jämte en stor grässplan, vara fotbollsmamma å hålla mig ifrån att skrika för högt å sympatisparka i luften. Jag blir lätt lite väl engagerad sådär, å frustrationen kan riskera att ta över förnuftet när det blir för mycke hönsgård där på planen (tjejerna är trots allt bara 9-10 år, å ganska nya på fotboll).

Sen har plötsligt en helg gått igen, å jag sitter fundersam å undrar vad som egentligen hände. Allt är så mycke, så fort, så stort å samtidigt precis likadant som innan. Som att jorden snurrar tillräckligt för att jag skulle kunna gå vilse på en åker.
Men missförstå mig rätt ändå. Jag mår riktigt jävla bra.


"Jag behöver ingen lag
och inga jävla föredrag
Du är du och jag är jag
och är det så att din väg
ändå går precis intill
så kan vi bara hjälpas åt
att komma dit vi vill

Jag kan inte äga dej
och peka ut nån väg åt dej
Jag kan bara ta din hand
och kyssa dina röda läppar"