Som att resa långt och stort.
Bussen rullar norrut, och under några timmar är det jag, mina tankar och Lasse. Vi börjar med att åka vägen som jag åkt hundratals gånger förut - fem kuponger från Göteborg till Kungälv, tre om man vågade chansa för att spara några kronor - under den höga bron, längs den ringlande älven. Kanske var det för att jag alltid åkte rakt in i den lilla stan som jag sällan såg den på håll, men när bussen kör högt i utkanten sträcker den ut sig vid min sida. Bandyplanen, sjukhuset, kexfabriken vid vattnet och där bakom min första egna lägenhet. Där susar allt förbi som om det inte gått nästan tio år sen jag var där senast, och alla minnen överrumplar mig och tårarna överraskar där de plötsligt känns i ögonvrån. "Som att röka hemrullat i smyg, på rasten bakom gympasalen, det var så det var. Du gick sakta nerför gatan, vi hade inte bråttom hem, å jag vände mig om ibland för att få en skymt av dig igen, det var så det var..."
Här fanns hela mitt liv, och ändå bara en liten liten del. Skratten, gråten, evighetslånga fikastunder med tepåsar som för längesedan tappat smaken och balettlektioner med höga benlyft. Stora drömmar i en lägenhet på nitton kvadrat å små meningslösheter som för längesen förlåtits och glömts bort.
Jag vet inte om den där lilla staden är skyldig mig nåt, eller om det är tvärtom, men jag inser där jag far förbi, hur den nog betytt mer för vem jag är idag än vad jag tidigare vågat låtsas om.
"Du var mitt hem å min oas, du gav mig gåtorna tillbaks, du gjorde mig lycklig och förvånad..."
Man kan alltid säga tänk om, men jag menar det verkligen när vi far vidare och vägskyltarna påminner om västkustöar som bytt betydelse och distans. Tänk om allt det där aldrig hade hänt, tänk om jag hade varit någon annan, å tänk om jag inte hade varit på väg dit jag nu åker. Tänk om jag aldrig hade hittat hem till mig igen.
"Håll min hand i vimlet, människor som tror har en chans..."
Kommentarer
Trackback
