Angies Värld

Jag går sakta, fast med relativt stora steg, så skulle man väl kunna beskriva situationen. För varje steg jag tar blir det tydligare vart jag är på väg, och för varje steg blir jag oxå lugnare i den tanken.
Det är en slags trygghet som har infunnit sig och den blandas med den kärlek å lycka som rusar runt i mitt blod, på ett lite hisnande men samtidigt väldigt självklart sätt.  

Jag tror inte vi hade kunnat träffas en dag tidigare än vad vi gjorde. Eller rättare sagt, det hade inte blivit vi om vi hade gjort det. Jag var helt enkelt inte redo, det är jag lika säker på nu som jag trodde mig vara om motsatsen innan. Men sanningen är att jag nog inte hade haft vett att se det.

Fast ingenting ska nånsin vara helt okomplicerat, det är sen gammalt, och det lilla farthindret på vår väg är väl främst att vi råkar ha 55 mil och en landsgräns mellan oss, vilket lixom tar bort lite av det där spontana. Det blir med andra ord extremt mycket telefontid och därmed glada telefonbolag. Men det är det värt, å jag håller fast vid det där att jag hellre har närhet på distans än distans i närheten, även om distansen inte är att föredra alls. 
Det händer dock att vi får lite vanlig vardag oxå, tidiga mornar när jag ska iväg till jobbet å inte är supermunter innan jag fått mitt kaffe, eller en hemmahelg i all enkelhet då vi inte låtsas om att vi bara har några få timmar på oss innan vi skiljs åt igen.

Vi gör helt enkelt det bästa av det vi har, å det visar sig vara förbannat bra.