Som kärlek, I guess.

Och om jag inte hade oroat mig för att tråka ut er, eller bli en av de där överdrivet gulliga som jag själv brukade kräkas lite på, så hade jag kanske babblat sönder er om hur mannen är sådär alldeles perfekt lång för att jag ska kunna luta mitt huvud mot hans bröst så att han kan pussa mig på pannan, eller hur han förstår vad jag försöker säga fast det ibland låter som att jag menar tvärtom, eller hur jag kan ringa honom på jobbet när han har det som allra stressigast men ändå ger mig tid att nonsensbabbla för att han är genuint intresserad av allt jag har att säga, eller hur skönt det är att gå å lägga sig även när han är många mil bort eftersom jag har hans röst i mitt öra tills jag nästan sover.
Jag skulle kunna spinna på för alltid om saker som får mig att vilja gråta av lycka, men jag antar att det egentligen räcker med att säga ett endaste. Han gör mig hel. Som om det inte ens fanns nåt alternativ.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0