Angies Värld

Precis hemma efter en jobbdag följd av en runda runt sjön för att fylla på energinivån igen - det doftade höst och jag stannade upp för att fånga bilden av hur solen gick ner över Söder - men jag erkänner, det här uppbokade livet börjar ta på krafterna. Alla dessa helger som spenderas någon annanstans betyder ju oxå att det som lämnas kvar hemma måste göras på mindre tid, å sådär rullar det på i nån slags snöbollshistoria.
Så efter nästa Stockholmshelg tar jag en liten paus innan mitt älskade Göteborg å det nyvunna Oslo får sina besök, och precis där slutar mina planer. Såklart kommer det att fyllas på igen, för så funkar det i min värld, men jag ska bli mer selektiv i mitt flängande, det har jag bestämt.
Jag måste lixom ta hand om mig själv innan det blir sådär så jag glömmer bort att andas igen.

Förresten ligger min farfar kvar på lasarettet å är min raka motsats till hela det hysteriska livet. Nästan fyra månader efter sin dom ligger han där igen, bland vita lakan och en gul filt som är märkt av landstinget, med slangar i kroppen och blod som byts några gånger i veckan.
Från mitt hem till sjukhuset är det bara några hundra meter, å från jobbet dit i princip bara en bro. Man kan ju tycka att det därmed borde vara enkelt att kila över och säga hej till honom, men det är längesen jag hälsade på å det har inget med avståndet alls att göra.
Jag vill låtsas att det beror på hur mina dagar är så fyllda med måsten att besökstiden för länge sedan är över när jag får en minut, men innerst inne vet jag att det inte är hela sanningen ändå. Jag vågar inte riktigt gå dit. Jag vågar inte gå dit och se hur min farfar försvinner lite mer för varje gång, eller höra hur ont det gör. Jag vill inte ha bilden av honom i en sjukhussäng som den sista när min bild fortfarande är hemmalagad knödel å gulasch och historier som alltid slutar med att han har rätt eller hur allt härstammar från Österrike, vilket alltsom oftast tenderar att vara samma sak.