Som att minnas Liv(et).
Det är ju lika tragiskt varje gång en människa lämnar vår värld för tidigt, men det blir ju på nåt större sätt en mer gemensam å uppenbar tragedi när det är en person som alla känner till och som så många tycker om. Jag pratar såklart om hur vi i eftermiddags, några minuter innan jag klev in i Rondellstadens nybyggda hockeyarena för presentation av Växjö Lakers elitseriestart, fick det tragiska beskedet om Stefan Liv och hans lag i en flygplanskrasch. Den tysta minuten kändes lite tyngre där i arenan, och våra egna hockeygrabbar har nog aldrig varit finare än just när de sen gick in på rad till klappande händer.
Hur snabbt det ändå kan gå, å hur vansinnigt skört livet är, ställs plötsligt i realitet mot vardagsgnäll om regn å tidsbrist. Det krävs tyvärr då å då att man påminns, att man ser sig omkring på vad man har å vad man kan mista, å att man ser till att uppskatta det ännu lite mer.
Kanske är det nu, precis just nu, vi ska stanna upp å minnas allt det där vi har att vara tacksamma för, å glömma allt annat. Kanske är nu en bra tid att andas livet. Oavsett om man hade nån relation till Stefan Liv som person eller idrottsprofil, eller om man är heeelt ointresserad av allt vad idrott heter å inte ens visste vem han var, kan man ändå stanna upp å ta in att vi förlorade ett liv idag, å att det aldrig går att få tillbaka.
Kommentarer
Trackback
