Angies Värld

Det här Håkan-knarkandet fortsätter i alla tider, för att jag genom livet kan relatera till texterna å för att det ger mig lite lindring i min längtan efter havsluft och västkust när han sjunger om såntdär å vad som helst med en av de ljuvligaste dialekter som finns.

"Vad jag bryr mig om är att se dig gråta
För jag har gråtit
Och du ringde aldrig
Vad jag bryr mig om är att du kallar på mig
Även om jag inte kommer tillbaks till dig"

Jag har oxå gråtit och undrat, å jag har önskat att någon skulle bry sig lite mer och nog ibland önskat att Göteborg skulle känna lite sorg för mig ändå. Det är ju mest sorgligt, det där han sjunger om, och orden lixom hittar bilder att fångas av i hjärtat utan att man ens behöver försöka framkalla dem. Så skört är fortfarande det som håller allt på plats.
Men nu är de där orden nästan bara är ord bland alla andra. Jag har landat å kan andas utan motstånd igen. 

"Jag tänkte sjunga nåt för dig igen, men när jag blir för full för att sjunga
Kan vi promenera hem i GBG-regn
Jag flyger högt och det känns som jag faller igenom igen
Och jag vet inte vem jag är, men jag vet att jag är din"

Jag vet vem jag är.