Som att gå rakt ut i semestern.
Jag blir lite förvånad när jag loggar in på bloggen å inser hur längesen det var jag skrev nåt. Eller, egentligen inte förresten, jag vet ju hur länge jag har haft sådär mycket att göra - sådär lite i närheten av den där gränsen som jag lovat mig själv att aldrig mer passera - å alldeles för lite nytt att säga. Jag har gått runt i min upptagenhet å varit lycklig med mannen å dottern å den där solen som snart borde komma fram på riktigt å de där helgerna som blir söndagskväll alldeles för snabbt.
Missförstå mig rätt nu, jag är fortfarande lycklig, fast med skillnaden att jag kanske har nåt att säga igen, om så bara nåt litet. Igår slog det mig nämligen vad jag vill bli när jag blir stor, eller åtminstone åt vilket håll jag ska gå. Det slog mig att jag kan bli vad jag vill, bara jag vill tillräckligt mycket, å att det faktiskt inte är nån brådska alls. Det bestämmer nämligen jag. Jag hittade också en ny punkt på min lista över saker att göra innan jag dör - jag har ingen verklig lista rent fysiskt, men om jag hade haft det hade jag skrivit till detta - jag ska sommarprata i P1.
Jag ska vara en av de där som får nittio minuter att prata om precis vad de vill i sitt liv utan att någon kan avbryta en endast gång, å sen spela passande musik. Jag ska vara hon som berättar om de där sakerna som hände för längesen -för oavsett när det blir kommer det troligen kännas som i ett annat liv - å jag ska låta Lasse å Håkan sjunga om precis just det där som jag säger, som för att understryka att det visst kan vara sant.
Visst är jag fortfarande alldeles sådär lycklig med mannen å dottern å den där solen som snart borde komma fram på riktigt, men just idag har ett litet uns av vemod smugit sig in i mig, å jag låter mig känna det, som den vän det en gång var. Det är saknaden som tar sig form, det är längtan efter att känna friheten utan tidsbegränsning till en söndagkväll, mer än vetskapen om att jag faktiskt missar något annat.
Även om det värker i mig av saknad efter ön i öster å människorna där, så kommer jag aldrig mer bli en del av den där bubblan som är så stark att allt utanför verkar oviktigt å suddigt. Å det gör mig inget, för jag vet vad jag vill ha, jag vet hur jag vill leva mitt liv, å jag förstår att även om man inte ska vänta på livet som redan händer är det just vad jag gör - vad jag måste göra - ett litet tag till.
Kanske saknar jag faktiskt nåt mer, inte av vad som varit, utan av vad som komma skall.
Men jag går nu. Jag går åt det där hållet som jag vet att jag ska, å mannen går alldeles brevid mig fast just nu på lite längre avstånd ändå. Vi går rakt in i semestern, å för ett tag skiner solen förbi en söndagskväll.
Kommentarer
Trackback
