Som något man ger i arv.
Som mamma borde jag väl känna mig sådär nöjd över vad jag nu ska berätta, men som kvinna måste jag ändå vara lite stolt över hur jag har fört förmågan vidare till nästa generation.
Jag och dottern är i en butik - som hon för övrigt prompt skulle till, för att prova skjortan som skulle få köpas för egna pengar - å hon provar. Jag hittar en snygg vårjacka. Jag provar.
Hon: åh, va snygg den va mamma, ska du köpa?
Jag: ..mmm, visst var den? Men nä, jag har inte råd med det nu.
Hon: du passar i den!
Jag: tycker du? Den finns i grönt oxå!
Hon: prova den gröna.
Vi kommer efter flera byten fram å tillbaka fram till att den blå är snyggast.
Hon: ska du köpa den nu då?
Jag: ..vet inte.. Fast den är ju nedsatt i pris..
Hon: ..å den passar ju till mycket.
Jag: jag behöver ju en ny vårjacka, har ju bara min kappa..
Hon: ..å den är ju lite lång å så.
Jag: ..å denna svarta..
Hon: ..å den är ju lite.. ja.. sådär.
Jag: kan du hänga tillbaka den gröna?
Hon: köp den blå så länge då!
Vi går från affären. Påse med jacka i handen.
Lärdom: Ibland behöver inte argumenten vara så bra, det räcker att de är flera. Eller egentligen ett endaste, om målet är shopping.
