Som det firades sen.
På väg hemåt igen, från Lusekoftland å kärleken som bor där, genom skogar å bortglömda byar i mil efter mil. Det kräver många timmar på buss å tåg - detta slitande resande å pusslande som försakar mycket annat - men kärleken är större än ett varv runt jorden om det är vad som skulle krävas.
Vi firade 17e Mai, sådär som en nationaldag ska firas, med vackra å festglada människor i ett vimmel under blå himmel. Vi vimlade oxå, i timmar, från ställe till ställe, å jag kände hur den där staden blev lite mindre främmande å lite mer min när vi skålade för dagen, livet å oss.
Nog känner man sig som en prinsessa, med slottet i bakgrunden å en prins vid sin sida.
Kommentarer
Trackback
