Som att leva och vara levande.
Och här sitter jag, i en lägenhet i Oslo, å gråter lite - sådär som man kan gråta om man precis läst slutet på en alldeles enastående vacker bok om en bitter man som egentligen inte alls är särskilt bitter, å man har hormongungning och tankar om livet - medan snön faller utanför fast jag är helt säker på att det borde vara slut med vinter nu.
Jag har inte längre ett jobb att gå till, att skratta åt eller svära på. Jag har inte längre en fast inkomst som skyddar mitt hem å dess innehåll på det där sättet som vi skyddar saker i i-land och jag har inte en aning om vad morgondagen erbjuder eller hur mitt liv ser ut om ett år från nu. Det är mitt val, helt och hållet. Jag valde att vara fri å lycklig, och hittills har det fungerat väldigt bra.
Nu sitter jag alltså i en lägenhet i Oslo. En plats som tagit form som mitt andra hem på obestämd framtid och som med lite kärlek förvandlats till en mysig liten boning för mannen och mig.
Jag hälsade på farfar för ett tag sen. Det var kallt ute och stenen var full av snö som jag borstade bort. Egentligen tycker jag väl inte så mycket om kyrkogårdar men jag tyckte mycket om farfar å därför gick jag dit. Jag tänker att antingen hör han mig, eller gör han det inte, oavsett vart jag står å pratar, men när jag nu ändå var där var det ett tillfälle så bra som något att säga några ord. Så jag pratade, mest om hur jag har det bra, å att jag hoppas han ser efter mig, å jag kunde nästan höra hur han lite motvilligt nog kunde tycka att om jag nu skulle flytta lite utomlands så kunde väl Norge vara ett ok val, även om de där människorna var lite för rika och dumma för sitt eget bästa. Men den där mannen jag har är ju ett desto bättre val, så det fick väl gå då.
De flesta, mestadels levande, i min närhet håller nog med mig om att lyckan är det viktigaste och att allt löser sig till slut. Jag är helt övertygad om att det är så, å därför kan jag helt lugnt sitta här i en lägenhet i Oslo å gråta lite över en bitter man - som egentligen inte alls var särskilt bitter, men som bara inte riktigt levde under hela tiden han var vid liv -, ett barn som aldrig föddes och en farfar som borde fått leva ett tag till. För ibland behöver man bara gråta lite.
