Angies Värld

Hela min vår har sannerligen varit en vår i dess rätta bemärkelse - på alla plan. En nystart, nytt mod, nytt som växer å får liv, en ljusnande tid å värmande vindar. 

Visst gör det ont när knoppar brister, hon hade så rätt Karin Boye, om allt det där ovissa och nya. Hur man vet vad man har men inte vad man får. 

Jag har nytt jobb, som skapar en ny situation i en ny stad i ett nytt land, med ett nytt liv i min mage. Det är mycket nytt på samma gång för en liten människa i världen. Osäker inför de prövningar som väntar, men med vetskapen om att de behövs. Jag är den skälvande droppen på kvisten - svårt att vilja stanna och vilja falla. 

 

Pollen i luften gör att jag nyser, men hellre hundra såna dagar till, än en endaste med gråkall kyla. 

Våren kom i sista sekund, jag inser att överlevnadsinstinkten har fått ta över i vissa stunder. Jag behöver solen som värmer mitt ansikte å får mina fräknar att bilda grupperingar på kinderna, jag behöver se hur grönskan breder ut sig utanför tågfönstret där jag passerar sjöar å ängar å jag behöver känna hur det lilla livet i mig övar sina små ben så att de en dag ska kunna springa själva. 

 

Jag har långt ifrån alla svaren, å jag undrar lite ibland för mig själv hur jag har tänkt. Men det är ju så jag gör det, inser jag sen, jobbar lite från andra hållet. Tvärtom, uppåner, hejåhå, för på nåt sätt löser det sig alltid ändå. 

"Då, när ingen rädsla längre håller,
faller i ett glitter kvistens droppar
glömmer att de skrämdes av det nya
glömmer att de ängslades för färden  -
känner en sekund sin största trygghet,
vilar i den tillit som skapar världen"