Som en av hundra dagar
Det är första dagen, å hundra kvar. Första dagen på semestern å hundra kvar innan vår bebis ska komma.
Vi har lånat ett hus nära havet och jag har landat i den där sköna känslan när inget i världen riktigt stör. Jag har redan läst en bok, 324 sidor tidsfördriv, för att jag kan. För att huset, som svämmar över av saker, inte är mitt att göra något i eller åt, och för att inget annat behöver min tid just nu. Radion står på - P1 som jag aldrig annars lyssnar på rapporterar från Gotland och spelar musik från andra årtionden - volymen är för låg för att jag ska höra vad de säger men på nåt sätt passar det in i stämningen.
Magen trycker å spänner, kanske hjälper den mig bara att känna hur ok det är att ligga här å göra ingenting medan flugorna dansar runt i fönstren.
Plötsligt störs jag av husets telefon. Jag svarar inte, bryr mig inte ens om att kolla numret, vet ju att det inte är oss någon vill nå ändå.
Det är första dagen på semestern och om hundra dagar ska vår bebis komma.
Efter vinter kom äntligen vår.
Hela min vår har sannerligen varit en vår i dess rätta bemärkelse - på alla plan. En nystart, nytt mod, nytt som växer å får liv, en ljusnande tid å värmande vindar.
Visst gör det ont när knoppar brister, hon hade så rätt Karin Boye, om allt det där ovissa och nya. Hur man vet vad man har men inte vad man får.
Jag har nytt jobb, som skapar en ny situation i en ny stad i ett nytt land, med ett nytt liv i min mage. Det är mycket nytt på samma gång för en liten människa i världen. Osäker inför de prövningar som väntar, men med vetskapen om att de behövs. Jag är den skälvande droppen på kvisten - svårt att vilja stanna och vilja falla.
Pollen i luften gör att jag nyser, men hellre hundra såna dagar till, än en endaste med gråkall kyla.
Våren kom i sista sekund, jag inser att överlevnadsinstinkten har fått ta över i vissa stunder. Jag behöver solen som värmer mitt ansikte å får mina fräknar att bilda grupperingar på kinderna, jag behöver se hur grönskan breder ut sig utanför tågfönstret där jag passerar sjöar å ängar å jag behöver känna hur det lilla livet i mig övar sina små ben så att de en dag ska kunna springa själva.
Jag har långt ifrån alla svaren, å jag undrar lite ibland för mig själv hur jag har tänkt. Men det är ju så jag gör det, inser jag sen, jobbar lite från andra hållet. Tvärtom, uppåner, hejåhå, för på nåt sätt löser det sig alltid ändå.
"Då, när ingen rädsla längre håller,
faller i ett glitter kvistens droppar
glömmer att de skrämdes av det nya
glömmer att de ängslades för färden -
känner en sekund sin största trygghet,
vilar i den tillit som skapar världen"
Som att leva och vara levande.
Och här sitter jag, i en lägenhet i Oslo, å gråter lite - sådär som man kan gråta om man precis läst slutet på en alldeles enastående vacker bok om en bitter man som egentligen inte alls är särskilt bitter, å man har hormongungning och tankar om livet - medan snön faller utanför fast jag är helt säker på att det borde vara slut med vinter nu.
Jag har inte längre ett jobb att gå till, att skratta åt eller svära på. Jag har inte längre en fast inkomst som skyddar mitt hem å dess innehåll på det där sättet som vi skyddar saker i i-land och jag har inte en aning om vad morgondagen erbjuder eller hur mitt liv ser ut om ett år från nu. Det är mitt val, helt och hållet. Jag valde att vara fri å lycklig, och hittills har det fungerat väldigt bra.
Nu sitter jag alltså i en lägenhet i Oslo. En plats som tagit form som mitt andra hem på obestämd framtid och som med lite kärlek förvandlats till en mysig liten boning för mannen och mig.
Jag hälsade på farfar för ett tag sen. Det var kallt ute och stenen var full av snö som jag borstade bort. Egentligen tycker jag väl inte så mycket om kyrkogårdar men jag tyckte mycket om farfar å därför gick jag dit. Jag tänker att antingen hör han mig, eller gör han det inte, oavsett vart jag står å pratar, men när jag nu ändå var där var det ett tillfälle så bra som något att säga några ord. Så jag pratade, mest om hur jag har det bra, å att jag hoppas han ser efter mig, å jag kunde nästan höra hur han lite motvilligt nog kunde tycka att om jag nu skulle flytta lite utomlands så kunde väl Norge vara ett ok val, även om de där människorna var lite för rika och dumma för sitt eget bästa. Men den där mannen jag har är ju ett desto bättre val, så det fick väl gå då.
De flesta, mestadels levande, i min närhet håller nog med mig om att lyckan är det viktigaste och att allt löser sig till slut. Jag är helt övertygad om att det är så, å därför kan jag helt lugnt sitta här i en lägenhet i Oslo å gråta lite över en bitter man - som egentligen inte alls var särskilt bitter, men som bara inte riktigt levde under hela tiden han var vid liv -, ett barn som aldrig föddes och en farfar som borde fått leva ett tag till. För ibland behöver man bara gråta lite.
Som ont av saknad.
Jag saknar så många av mina vänner, jag saknar dem så jag får ont i magen. Och är du en av dem, så vet du förhoppningsvis om det, även om vi inte hörs så ofta som jag önskar. Jag ber dig då att ha tålamod me mig, å tiden som inte riktigt räcker till, för jag kommer tillbaka. Det kanske dröjer ett tag till, kanske resten av året, men jag kommer tillbaka. På riktigt.
Det är inte klokt att man ska ha det såhär, att livet är ett evigt tetrisspel som man försöker reda ut innan alla bitarna staplas på varandra i alltför snabb takt, tills taket är nått å spelet är slut.
I mig finns en innerlig längtan efter att skapa - något, vad som helst, bara jag får vara kreativ - men varken tiden eller energin är helt med mig på den fronten nu. Tankarna snurrar och i mitt huvud inreds en lägenhet i Lusekoftland å en annan i Rondellstaden möbleras om, drömmarna blandas med vackra kreationer som ska skapas av gamla fönsterkarmar och nedfallna trädgrenar. Då, när jag kommer tillbaka.
Men var inte oroliga, jag ska inte hamna där igen, ni vet där jag var då när allt jag ramlade ihop i en hjälplös liten hög å tetrisspelet blinkade Game Over. Jag ska absolut inte hamna där igen, å just därför ber jag om ert tålamod, å ert förstående för att saknaden just nu mest räcker till ont i magen å ett inlägg på en blogg.
Som att välja tystnaden för en stund.
När tystnad är något man själv har valt är det värdefullt. Jag märker hur jag allt oftare gör just det. Jag ringer inte vänner, så som jag vet att jag borde enligt alla sociala regler, å jag prioriterar inte diverse happenings före mitt eget sällskap.
Kanske är jag lite trött på människor för stunden. Alltså, inga specifika personer utan mer den konstanta strömmen av kontakter som kommer med ett jobb å ett liv som mitt.
Så jag gick ut i skogen, där den där höstiga doften fyllde luften och solens strålar bara nuddade toppen av de gulnande lövverken. Jag tänkte på insidan och lyssnade på utsidan, å doften av multnande löv blandades med frihet i varje andetag.
Jag vet att allt kommer att ordna sig, att vägen jag valt är den rätta, men jag vet också att det är svårare att gå på stigar där ingen gått förut.
Som en av alla höstkvällarna.
Jag vet inte när sommaren riktigt tog slut. Kanske för att det är svårt att säga när den ens började. Plötsligt var det ändå verkligen höst å ikväll kändes det tydligt när jag gick bland äppeldoftande trädgårdar där mörkret la sig innan bolibompa var slut i villorna.
Det är något vackert å samtidigt så vemodigt med hösten, som en längtan efter att få tillbaka värmen men oxå ett litet behov att gömma sig bland stora filtar å te-muggar tills allt är över.
Jag tänker inte gömma mig tills allt är över - även om jag önskat åh, så många gånger, att det vore möjligt - men jag tänker låta ljusens sken å teets värme göra sin sak på en måndagkväll när saknaden över sommar å mannen är stor.
Som att välja sina förutsättningar.
Söndagsångest ger mig ångest, låter jag plötsligt meddela såhär på en onsdag. Från ingenstans kan tyckas. Självklart ligger det en större tanke bakom å vad jag menar är att jag inte vill vara en av alla de människor som lider av söndagsångest, då när helgen har gått alltför snabbt och den nya veckan känns tung att ta sig an.
Tvärtom vill jag skutta - nåja, jag är ju inte den morgonpigga typen, så skutta kanske aldrig kommer att hända i uppstigningssammanhang - men åtminstone sätta ner lätta fötter på golvet nedanför sängen på morgonen, oavsett vilken dag i veckan det är. Jag vill vara en av dem som känner att dagen har så mycket att erbjuda och att den är min att använda fullt ut.
Att kunna säga till sin omgivning, men allra mest till sig själv, att man är nöjd med varje dag måste väl ändå vara något av livets mening. Nu betyder inte det att man ska go all in hippie-style - jag är fortfarande en konsumtionskåt kvinna med verklighetsförankring, som fattar att alla dagar inte kan vara den underbaraste på jorden - men man kan välja sina förutsättningar. Såhär.
Det är skillnad på att glädjas åt sitt jobb, och att glädjas åt de fördelar som jobbet för med sig.
Det är skillnad på att glädjas åt sitt äktenskap, och att rädas över vad en eventuell ensamhet skulle betyda.
Det är skillnad på att träna för att må bra, och att i smyg avsky det som alla andra ser som perfekt.
Det är skillnad på att leva sitt liv, och att leva alls.
Förstår ni min tanke?
Jag vill inte ha söndagsångest någon dag i veckan. Jag vill somna varje dag med en känsla att jag har valt mina förutsättningar för dagen, och att jag åtminstone är nöjd med de valen, även om resultatet såklart inte alltid blir det önskade. Lättare sagt än gjort, I know, men allt måste börja med en tanke - det är den första förutsättningen.
När man ser saker ur ett annat perspektiv hittar man andra vägar.
Att göra som havet - våga.
Att flyga är bara att förlora fotfästet en stund kan man säga. Det är snarare hur vi flyger som definierar värdet på det hela.
Det är inte svårt att kalla sig modig, att säga sig vara den som inte räds att prova det okända eller faktiskt leva här å nu istället för att oroa sig för morgondagen. Det är svårare att leva upp till. Man är så himla rädd att göra fel, att inte ha en plan, att ångra sig utan ångerrätt, vilket gör att man många gånger hellre låter bli. Hur modigt är det då?
Att leva i nuet är väl just att flyga. Landningen kanske inte alltid blir som vi har tänkt oss, men vem har sagt att det blir sämre?
Jag tror att vi måste bli bättre på att våga. Det är inte för inte som man säger att man måste våga för att vinna, och vet ni, ibland stämmer det faktiskt.
Att tänka lite mindre på konsekvenserna - utan att för den delen vara helt dumdristig i sina beslut - kan innebära ett annat perspektiv på tillvaron. Att fråga sig "vad är det värsta som kan hända" och våga chansa om inte svaret är döden, det är modigt.
Så ta ditt lilla liv å flyg - de där vingarna kanske bär dig längre än dina drömmar.
"Even the biggest failure, even the worst most intractable mistake, beats the hell out of not trying."
Som ett sista farväl.
Jag träffade inte farfar så mycket under hans sista tid. Inte för att jag inte brydde mig om honom, utan mer för att jag inte orkade se honom som någon annan än den jag egentligen visste att han var. Han visste vad jag känner för sjukhus, han om någon förstod mer än väl hur jag känner inför de konstgjorda dofterna och de små glasen med sugrör på sängborden där man sitter och pratar om livet som om allt är som vanligt. För allt var ju inte som vanligt. Farfar, som alltid har funnits där för oss, var ju inte som vanligt.
Vi kommer att minnas farfar med otrolig värme och glädje. Vi kommer att minnas hans lite knasiga uppfinningar, hans historier – som på nåt sätt alltid slutade med att grunden till allt är Österrike – glimten i ögonen, och hans stora hjärta som alltid hade tid och plats för oss alla. Hur han hasade fram i innetofflorna tidigt på morgonen, och hmmmade för att inte skrämma farmor som stod i köket med ryggen mot dörren och hur vi satt inlindade i våra täcken och åt rostat bröd med marmelad på Trollbergsvägen innan solen ens hade gått upp.
Vi kommer att minnas allt det där, och så mycket mer, för att kärleken är för stor för att försvinna.
Auf Wiedersehen Opa.
Sådär som det ska vara.
Vänner runt ett bord, glad musik i luften å solnedgångens värme i ryggen - bortsett från att mannen saknades var faktiskt allt så gott som perfekt. Det där ljuvliga mitt i det enkla. Sådär som det ska vara.
Jag tänkte mycket på det under helgen som gick. Hur jag, en flicka från landet, kunde komma så långt ifrån de där rötternas grund utan att känna saknad. Samtidigt som jag nu vet att uppskatta allt igen, fast från ett annat håll. Det är så med perspektiv, ibland måste man lixom backa för att komma framåt å se saker klart. Ljuvligheten i det enkla.
Sådär som det var.
Sådär som det är.
Som att gå rakt ut i semestern.
Jag blir lite förvånad när jag loggar in på bloggen å inser hur längesen det var jag skrev nåt. Eller, egentligen inte förresten, jag vet ju hur länge jag har haft sådär mycket att göra - sådär lite i närheten av den där gränsen som jag lovat mig själv att aldrig mer passera - å alldeles för lite nytt att säga. Jag har gått runt i min upptagenhet å varit lycklig med mannen å dottern å den där solen som snart borde komma fram på riktigt å de där helgerna som blir söndagskväll alldeles för snabbt.
Missförstå mig rätt nu, jag är fortfarande lycklig, fast med skillnaden att jag kanske har nåt att säga igen, om så bara nåt litet. Igår slog det mig nämligen vad jag vill bli när jag blir stor, eller åtminstone åt vilket håll jag ska gå. Det slog mig att jag kan bli vad jag vill, bara jag vill tillräckligt mycket, å att det faktiskt inte är nån brådska alls. Det bestämmer nämligen jag. Jag hittade också en ny punkt på min lista över saker att göra innan jag dör - jag har ingen verklig lista rent fysiskt, men om jag hade haft det hade jag skrivit till detta - jag ska sommarprata i P1.
Jag ska vara en av de där som får nittio minuter att prata om precis vad de vill i sitt liv utan att någon kan avbryta en endast gång, å sen spela passande musik. Jag ska vara hon som berättar om de där sakerna som hände för längesen -för oavsett när det blir kommer det troligen kännas som i ett annat liv - å jag ska låta Lasse å Håkan sjunga om precis just det där som jag säger, som för att understryka att det visst kan vara sant.
Visst är jag fortfarande alldeles sådär lycklig med mannen å dottern å den där solen som snart borde komma fram på riktigt, men just idag har ett litet uns av vemod smugit sig in i mig, å jag låter mig känna det, som den vän det en gång var. Det är saknaden som tar sig form, det är längtan efter att känna friheten utan tidsbegränsning till en söndagkväll, mer än vetskapen om att jag faktiskt missar något annat.
Även om det värker i mig av saknad efter ön i öster å människorna där, så kommer jag aldrig mer bli en del av den där bubblan som är så stark att allt utanför verkar oviktigt å suddigt. Å det gör mig inget, för jag vet vad jag vill ha, jag vet hur jag vill leva mitt liv, å jag förstår att även om man inte ska vänta på livet som redan händer är det just vad jag gör - vad jag måste göra - ett litet tag till.
Kanske saknar jag faktiskt nåt mer, inte av vad som varit, utan av vad som komma skall.
Men jag går nu. Jag går åt det där hållet som jag vet att jag ska, å mannen går alldeles brevid mig fast just nu på lite längre avstånd ändå. Vi går rakt in i semestern, å för ett tag skiner solen förbi en söndagskväll.
Som då.
När jag var liten varade sommarlovet i en evighet. Vi badade varje dag, räknade myggbett på benen å lekte vid bäcken. Det fanns inga tråkiga dagar, bara timmar att fylla med lek, där alla skogens stigar ledde till äventyr å där varje röd lada var en hel värld att upptäcka.
När jag var liten var vårens översvämmade hagar oceaner som vi byggde flottar för att segla över och drömmarna gjordes för dagen. Vi cyklade till sjön å hem igen flera gånger om dagen å vattnet var alltid varmt.
När jag var liten var livet alldeles bekymmersfritt, utan ett endaste moln på himlen å sommarlovet varade en evighet.
Jag undrar när man egentligen slutade vara liten. Å varför.
Som en liten kärleksförklaring, en natt i juni.
Så här ligger jag ensam, en vanlig kväll i juni, å sjunger med Winnerbäck om att göra nåt för dig.
"När hösten kommer och tiden gått för fort, när allt känns på rutin å redan gjort.."
Jag hoppas du vet vad du betyder, jag behöver att du förstår hur stor kärleken är och det vet jag att du gör. Det är ljuvligheten i vetskapen om oss som gör allt det där andra möjligt, som gör att jag fortfarande både springer å andas.
"..då ska jag samla mina krafter å göra nånting stort, för dig.."
Som tiden ungefär.
Den sliter sönder mig litegrann, den där känslan av att inte riktigt räcka till. Den där känslan av att vi springer å springer för att hinna så mycket, när allt vi borde göra är att stå still å bara hålla om varandra.
Det sliter sönder mig litegrann att vi var en tapper liten del av familjen som firade lillasysters födelsedag när vi borde varit mer än dubbelt så många - vi behövde inte ens dra fram iläggsskivorna i bordet som vi annars trängs runt - å alldeles sådär härligt stökiga å högljudda som bara vi kan vara. Men mannen kämpar i Lusekoftland - jag hör på honom hur trött han faktiskt är - å något närmare, men inte nära nog, finns en bror som kanske kommer hem en annan dag. I en säng ligger en syster å hennes ofödda barn för att vila, i ett annat hem vilar en farmor med brutet lårben, å i en sjukhussäng ligger en farfar å tynar bort.
Det sliter sönder mig litegrann att jag inte kan finnas där hos dem allihop, på samma gång.
Det sliter sönder mig hur vi springer å springer för att hinna så mycket, när allt vi borde göra är att stå still å bara hålla om varandra.
Som en lärodikt.
Så sitter jag här på kontoret, denna första dag i juni, och undrar vart både denna veckan å hela våren tog vägen.
En dikt kommer till mig, i rätt tid, med rätt namn.
Lörodikt den 1 juni.
"Var glad, min själ
åt vad du har:
nu har du hundra sommardar
och detta är den första!
Giv noga akt på var du står:
imorgon är med ens igår,
det går så fort att vandra.
Lägg märke till att vad du får
är hundra sommardar per år.
Imorgon är den andra..."
//Kajenn
