Som respektfull. Förihelvete.
Jag lunchshoppade, eftersom shopping är en av de saker som lindrar min irritation. När jag tittar på mina köp inser jag att de faktiskt speglar vad jag är irriterad på.
Jag köpte kläder, men ingen partytopp, sexiga underkläder, eller nåt glittrande lekfullt. Jag köpte kläder som säger RESPEKT. Min irritation grundar sig alltså i stora drag på respektlöshet ifrån diverse håll, å jag börjar bli så jäkla less på det.
Det är sant som det är sagt; ibland vill man bara ge nån en high-five. Med en stol. I ansiktet.
Enough is enough.
Jag köpte kläder, men ingen partytopp, sexiga underkläder, eller nåt glittrande lekfullt. Jag köpte kläder som säger RESPEKT. Min irritation grundar sig alltså i stora drag på respektlöshet ifrån diverse håll, å jag börjar bli så jäkla less på det.
Det är sant som det är sagt; ibland vill man bara ge nån en high-five. Med en stol. I ansiktet.
Enough is enough.
Som ett försenat söndagsinlägg.
Svårigheter att publicera innebär att söndagens inlägg hamnar på en tisdag å tur är väl det, eftersom jag just nu sitter på en flygplats, förbannar dumma bokningar som en följd av ännu dummare regler, å inte vill nåt hellre än att komma hem. Och att det ska bli helg så att jag får ha de mina hos mig igen.
Såhär lät iallafall mina söndagstankar:
Inatt kom den första frosten och plötsligt är vantar å mössor en viktig del i garderoben. Jag är i en stad med alla möjligheter till shopping, men av nån märklig anledning är det inget som lockar. Istället följdes en promenad genom den friska höstluften på Kungsholmen av soffhäng, och doften av lammet som blir söndagsmiddag.
En gammal film på tv visar berättelsen om en höst och blodet som rusar runt i mig låter mig förstå hur kommande frostnätter bör spenderas.
Som att vara tillbaka, fast inte längre där.
En inflygning över vilken stad som helst ger mig alltid en lyckokänsla i magen. Alla de hustak som skyddar oändliga möjligheter, alla de lampor som vittnar om liv. Stockholm är inget undantag.
Så andas jag återigen den där blandningen av hav och betong.
Bara en tvärgata bort spenderade jag ljuvliga stunder, i vad som känns som en evighet sedan, men som jag samtidigt minns som igår. I en annan del av stan har jag dansat bort timmar å nätter och i små gränder på Söder drömde jag om nåt nytt. Här har jag skrattat, gråtit, älskat å levt, i vad som var så nära men aldrig riktigt mitt. Men det var då och nu är nu.
Jag konstaterar att var sak har sin tid, å fastän Stockholm har blivit lite kallare ryms fortfarande värme i form av älskade vänner och rött vin.
Som en varning.
Och inte för att jag har nåt särskilt värdefullt i min lägenhet, men jag vill ändå förtydliga för potentiella inbrottstjuvar att det inte är fritt fram i helgen heller. Min bror - polisen - bor där. Ok?
Som kärleksfull.
Ni vet när man har sådär mycket kärlek i sig så det är som hela hjärtat vill explodera?
Lite så känns det.
Lite så känns det.
Som torsdagspackad.
Helgväskan. Återigen den där helgväskan som torsdagsfyllnar.
Jag ser verkligen fram emot helgen, framförallt att få spendera den med en älskad å saknad vän i en stad vid havet, men det är det där stöket runtomkring som börjar bli lite jobbigt nu. Packa, resa, hinna med saker borta å därmed försumma saker hemma, packa upp, packa om.
I vilket fall står väskan redo i hallen nu och imorgon finns det en plats reserverad för mig en timme ovan molnen. Och vi vet ju vad som sägs om hur blå himlen är där.
Som en dag bland andra.
Den här onsdagen blev riktigt skaplig trots tidig morgon, med bra möten, mysig lunchdate me fin vän, och lite radiojobb följt av vad som visade sig bli min första tv-kväll sen nån gång när förra vinterns snö precis hade smält ungefär. Därtill den ljuvliga vetskapen om att vara konstant tänkt på, å den lika konstanta ömsesidigheten i det.
Alldeles snart börjar Greys - även bekant som den heliga timmen då ingen får störa - å jag drar filten omkring mig medan regnet gör sin vanliga dans på fönsterrutorna och rosorna i vasen på bordet påminner mig om att detta är en vanlig dag. En vanlig bra dag i raden av många.
Som solsaknande.
Nog för att hösten kan ha sin charm när löven ändrar färg och faller till marken genom en klar luft, och mörka kvällar inbjuder till levande ljus och mys under tjocka filtar. Dessutom är jag ju som bekant barnsligt förtjust i mössor, vilket förutsätter ett lite kyligare klimat.
Men jag längtar ändå nåt alldeles vansinnigt efter solen. Den där varma, intensiva, strålande solen. Den som vi inte fick så mycket av i somras, som gör att jag inte kan sluta tänka på en utlandsresa till i princip vilket varmt land som helst, och som får mig att knarka charterminnen å leta nyårsresemål. Känslan när man nyduschad efter en heldag på stranden, solvarm och nybrun, tar ett glas vin på balkongen innan man går ut för att käka middag. Eller när man står där bland de salta vågorna och borrar ner tårna i sanden för att sedan lägga sig tillrätta på solstolen igen och fortsätta plöja en av alla de böcker man har packat med sig.
Som vanligt när det gäller minnen är det selektivt å eftersom charter av olika anledningar ligger närmast till hands är det vad jag tror mig behöva snart.
I en perfekt chartervärld får man såklart aldrig bagaget borttappat (eller inlåst), aldrig solexem å aldrig dålig mage. I en perfekt chartervärld ser man heller aldrig röken av övriga resenärer, eller några svenskar me foppatofflor alls för den delen, från stunden efter att däcken har slagit i landningsbanan - då alla applåderar piloten för att han faktiskt lyckades med sitt jobb, vilket är få yrken förunnat att få applåd för - tills det är dax att lyfta igen.
I den perfekta chartervärlden finns solen. Och jag.
Men jag längtar ändå nåt alldeles vansinnigt efter solen. Den där varma, intensiva, strålande solen. Den som vi inte fick så mycket av i somras, som gör att jag inte kan sluta tänka på en utlandsresa till i princip vilket varmt land som helst, och som får mig att knarka charterminnen å leta nyårsresemål. Känslan när man nyduschad efter en heldag på stranden, solvarm och nybrun, tar ett glas vin på balkongen innan man går ut för att käka middag. Eller när man står där bland de salta vågorna och borrar ner tårna i sanden för att sedan lägga sig tillrätta på solstolen igen och fortsätta plöja en av alla de böcker man har packat med sig.
Som vanligt när det gäller minnen är det selektivt å eftersom charter av olika anledningar ligger närmast till hands är det vad jag tror mig behöva snart.
I en perfekt chartervärld får man såklart aldrig bagaget borttappat (eller inlåst), aldrig solexem å aldrig dålig mage. I en perfekt chartervärld ser man heller aldrig röken av övriga resenärer, eller några svenskar me foppatofflor alls för den delen, från stunden efter att däcken har slagit i landningsbanan - då alla applåderar piloten för att han faktiskt lyckades med sitt jobb, vilket är få yrken förunnat att få applåd för - tills det är dax att lyfta igen.
I den perfekta chartervärlden finns solen. Och jag.
Som tv-lycka.
Som att fatta vad det är.
Nej, jag tänker inte bli sådär himla jagharskaffatpojkvänåärsålyckligattjagbarakanpratabebisspråkochritahjärtan-ish. Men visst tänker jag massor på den där mannen som har svept sig in i min värld utan att jag riktigt har fattat hur det gick till, å visst är jag glad över att nånting så bra äntligen har hänt mig.
Och ja, jag kallade tydligen honom pojkvän - definitionen på det är ju i princip någon man har ett ömsesidigt förhållande med och som man kan se en framtid ihop med, som man kan ringa till av ingen anledning alls om det så är mitt i natten å som inte heter +1 på inbjudningar utan har ett namn som förblir detsamma - för två meningar sedan, vilket för övrigt var första gången.
Någon dag ska jag berätta hur otroligt märkligt det känns att efter nästan tre år som singel (och en rad misslyckande dejter) åter ha en såndär pojkvän. Å så ska jag berätta hur det faktiskt känns alldeles omärkligt att det är just han.
_
Men först ska jag låta allt landa i mig på riktigt, kasta in tvätten i tumlaren å tacksamt se på hur nåt snurrar värre än mina tankar, sen ska jag formulera allt det där som jag fortfarande har lite svårt att fatta.. Å kanske kanske jag ska klottra nåt litet hjärta på en papperslapp ändå.
Som ansiktsdyslexi.
Jag har fan blivit ansiktsdyslektiker! Alltså, jag har alltid varit så sjukt bra på att komma ihåg folk, sådär så att när man hälsar på varandra tio år senare kan jag säga att vi har träffats, fast alltid haft full förståelse för (å i många fall tillåme utgått ifrån) att de inte kommer ihåg mig.
Nu - not so much! Framförallt är det kostymerna i övre medelåldern som har blivit lite för många för att hålla redan på, vilket ju är dumt, med tanke på hur ofta kostymer i övre medelåldern är viktiga människor som är bra att komma ihåg.
I eftermiddag ska jag på nåt som kallas företagardagen, vilket är en tillställning med föreläsningar, prisutdelningar å mingel. Företagardagen. Kan vi ana att det är en å annan kostym där..?
Nu - not so much! Framförallt är det kostymerna i övre medelåldern som har blivit lite för många för att hålla redan på, vilket ju är dumt, med tanke på hur ofta kostymer i övre medelåldern är viktiga människor som är bra att komma ihåg.
I eftermiddag ska jag på nåt som kallas företagardagen, vilket är en tillställning med föreläsningar, prisutdelningar å mingel. Företagardagen. Kan vi ana att det är en å annan kostym där..?
Som ett sätt att se på det.
Som att hitta rätt?
Mitt bagage blev tyngre för varje steg, när jag släpade det efter mig på krokiga vägar, utan att reflektera över om jag verkligen måste bära runt på allt det där som bara drog ner mig. Det där hjärtat som alltid varit öppet för alla blev med tiden svårt att nå hela vägen in i, och jag förstår nu att det är skillnad på förvänta och hoppas. Att trampa vatten med tyngder är sällan en bra idé och det är i jämförelse ungefär samma sak.
Det var inte min plan, inte min plan alls, att det skulle bli såhär.
Men så blev det inte. Istället kom det nån slags västkustvind å blåste tillräckligt hårt för att blodet skulle blandas med det salta å pumpa lite snabbare. Och det där väldigt blonda å väldigt raka håret skulle bli det som kittlade mig i nacken när jag vaknade på morgonen, fast jag har typ världens sämsta morgonhumör och egentligen bara vill bli lite lämnad ifred fram tills jag har druckit mitt kaffe.
Det var inte min plan, inte min plan alls, att det skulle bli såhär.
Jag skulle ju träffa den där stockholmskillen - som ju såklart följer nån slags mall av allt jag tidigare trott mig behöva, inklusive mörkt, lockigt hår å en lite kaxig attityd - å lixom fortsätta att tro att han en dag skulle komma fram till att jag ju va en ganska bra tjej ändå, för att sedan ändå va lite osäker på om det nånsin skulle bli det där Stora av oss, men förmodligen oxå alltid vara lite för rädd för svaret för att fråga.
Så skulle det vara, även om det ju såklart inte var nån bra plan, det förstår jag ju nu.
Så skulle det vara, även om det ju såklart inte var nån bra plan, det förstår jag ju nu.
Men så blev det inte. Istället kom det nån slags västkustvind å blåste tillräckligt hårt för att blodet skulle blandas med det salta å pumpa lite snabbare. Och det där väldigt blonda å väldigt raka håret skulle bli det som kittlade mig i nacken när jag vaknade på morgonen, fast jag har typ världens sämsta morgonhumör och egentligen bara vill bli lite lämnad ifred fram tills jag har druckit mitt kaffe.
Så vad gör man då när någon plötsligt står där, tar emot alla de där sidorna som man själv är lite mindre stolt över, och undrar om det var allt för isåfall var det nästan ingenting? Vad gör man när någon inte ens blinkar över att köra 120 mil bara för att träffas i några timmar? Vad gör man när man känner sig helt löjligt bortskämd för att nån tycker att man är värd så mycket mer? Vad gör man när någon står beredd med svaren innan man knappt visste själv att man skulle fråga?
Vad gör man när mer eller mindre allt man tidigare har önskat sig hos en människa plötsligt är nån slags verklighet?
Om man kan så säger man Tack. Och man ber om mer. HappyThankyouMoreplease.
Om man kan så litar man på att man faktiskt förtjänar allt det fina som händer å att verkligheten ändras om man bara väljer att se sig själv med andra ögon.
Och om man är smart, så byter man soundtrack.
Om man kan så säger man Tack. Och man ber om mer. HappyThankyouMoreplease.
Om man kan så litar man på att man faktiskt förtjänar allt det fina som händer å att verkligheten ändras om man bara väljer att se sig själv med andra ögon.
Och om man är smart, så byter man soundtrack.
Som fredagssoffad.
Ganska utslagen efter en, som vanligt, intensiv vecka och med en känsla av skräckblandad förtjusning inför morgondagen - jag återkommer om den på söndag - ligger jag nu lätt utslagen i soffan. Träningsvärken från ridning på hästen-som-numera-är-känd-som-Den -Brede å som följdes av bortglömd strech börjar göra sig lite påmind.
Jag ligger me andra ord bra här i soffan med mina praliner å mitt vin. Bra är i detta fallet även en synonym för nödvändigt, om nån undrar.
Over and out.
Förresten, nu finns Blogg.se som gratisapp, vilket gör det smidigare å snyggare för oss alla.
Som det känns.
Solsken och löfte om en fantastisk helg tas emot med tacksamhet när jag avrundar jobbveckan och ger mig ut bland människorna på stan som åter vänt ansiktet mot solen för att återuppleva vad som nästintill kan liknas vid en sommarkänsla, fast med renare luft.
Igår var en märklig torsdag, då det måste varit nåt i luften, eller i maten, eller i hela jävla universum för det var märkligheter som avlöste varandra hela kvällen och när jag väl somnade var jag helt snurrig av allt. Jag lämnar det så, helt obegripligt för er som ärligt talat bör va glada att ni inte fattar vad jag pratar om, men som mycket möjligt haft er beskärda del av konstigheter å såssås genom livet.
I vilket fall gick torsdagen - jag hade för en gång skull inte packat någon helgväska eftersom hela helgen spenderas i Rondellstaden, vilket är en märklighet i sig - över till fredag i ungefär samma stund som jag la mitt mörka hår på den vita kudden å när jag vaknade igen var jag oändligt glad över att snart få fira helg.
På söndag ska ni nog få en ordentlig förklaring på det där som jag har insinuerat ett tag nu, men inte direkt talat klarspråk om. Det kan vara så att jag inte riktigt fattat själv vad det faktiskt är som händer, å det kan vara så att jag inte riktigt varit säker på att saker faktiskt kan va så bra som de verkar. Men nu tänker jag att jag ska lita på magkänslan, jag menar nån gång måste den ju ha rätt, å särskilt när den för en gång skull är synkad med huvudet.
Nu ska jag njuta. Av solen, helgen, å livet.
Igår var en märklig torsdag, då det måste varit nåt i luften, eller i maten, eller i hela jävla universum för det var märkligheter som avlöste varandra hela kvällen och när jag väl somnade var jag helt snurrig av allt. Jag lämnar det så, helt obegripligt för er som ärligt talat bör va glada att ni inte fattar vad jag pratar om, men som mycket möjligt haft er beskärda del av konstigheter å såssås genom livet.
I vilket fall gick torsdagen - jag hade för en gång skull inte packat någon helgväska eftersom hela helgen spenderas i Rondellstaden, vilket är en märklighet i sig - över till fredag i ungefär samma stund som jag la mitt mörka hår på den vita kudden å när jag vaknade igen var jag oändligt glad över att snart få fira helg.
På söndag ska ni nog få en ordentlig förklaring på det där som jag har insinuerat ett tag nu, men inte direkt talat klarspråk om. Det kan vara så att jag inte riktigt fattat själv vad det faktiskt är som händer, å det kan vara så att jag inte riktigt varit säker på att saker faktiskt kan va så bra som de verkar. Men nu tänker jag att jag ska lita på magkänslan, jag menar nån gång måste den ju ha rätt, å särskilt när den för en gång skull är synkad med huvudet.
Nu ska jag njuta. Av solen, helgen, å livet.
Som en enkel anledning.
"Låt oss gå och hälsa på allihop, sa Puh. Vi ska gå för att det är Torsdag, och vi kan önska dem alla en Glad torsdag."
Så gör Puh, för att han kan.
Ibland kan man göra saker av de allra enklaste anledningarna, och ibland behöver man egentligen ingen större anledning alls.
Glad Torsdag mina vänner! Nu är vi snart där! 
Som en Håkan-relation.
Det här Håkan-knarkandet fortsätter i alla tider, för att jag genom livet kan relatera till texterna å för att det ger mig lite lindring i min längtan efter havsluft och västkust när han sjunger om såntdär å vad som helst med en av de ljuvligaste dialekter som finns.
"Vad jag bryr mig om är att se dig gråta
För jag har gråtit
Och du ringde aldrig
Vad jag bryr mig om är att du kallar på mig
Även om jag inte kommer tillbaks till dig"
Jag har oxå gråtit och undrat, å jag har önskat att någon skulle bry sig lite mer och nog ibland önskat att Göteborg skulle känna lite sorg för mig ändå. Det är ju mest sorgligt, det där han sjunger om, och orden lixom hittar bilder att fångas av i hjärtat utan att man ens behöver försöka framkalla dem. Så skört är fortfarande det som håller allt på plats.
Men nu är de där orden nästan bara är ord bland alla andra. Jag har landat å kan andas utan motstånd igen.
"Jag tänkte sjunga nåt för dig igen, men när jag blir för full för att sjunga
Kan vi promenera hem i GBG-regn
Jag flyger högt och det känns som jag faller igenom igen
Och jag vet inte vem jag är, men jag vet att jag är din"
Jag vet vem jag är.
"Vad jag bryr mig om är att se dig gråta
För jag har gråtit
Och du ringde aldrig
Vad jag bryr mig om är att du kallar på mig
Även om jag inte kommer tillbaks till dig"
Jag har oxå gråtit och undrat, å jag har önskat att någon skulle bry sig lite mer och nog ibland önskat att Göteborg skulle känna lite sorg för mig ändå. Det är ju mest sorgligt, det där han sjunger om, och orden lixom hittar bilder att fångas av i hjärtat utan att man ens behöver försöka framkalla dem. Så skört är fortfarande det som håller allt på plats.
Men nu är de där orden nästan bara är ord bland alla andra. Jag har landat å kan andas utan motstånd igen.
"Jag tänkte sjunga nåt för dig igen, men när jag blir för full för att sjunga
Kan vi promenera hem i GBG-regn
Jag flyger högt och det känns som jag faller igenom igen
Och jag vet inte vem jag är, men jag vet att jag är din"
Jag vet vem jag är.
Som att Greys-peppa.
"Sometimes we have to see for ourselves. We have to make our own mistakes. We have to learn our own lessons. We have to sweep today's possibility under tomorrow's rug until we can't anymore. Until we finally understand for ourselves. That knowing is better than wondering, that waking is better than sleeping, and even the biggest failure, even the worst, beat the hell out of never trying."
Om bara en liten vecka är alla de där klokheterna tillbaka, på mina bästa onsdagar när vädret kan vara precis hur det vill utanför, eftersom det alltid finns te, choklad å kärlek inne.
Det är en skön vetskap på en dag som mest bjuder blåst i Rondellstaden.
Om bara en liten vecka är alla de där klokheterna tillbaka, på mina bästa onsdagar när vädret kan vara precis hur det vill utanför, eftersom det alltid finns te, choklad å kärlek inne.
Det är en skön vetskap på en dag som mest bjuder blåst i Rondellstaden.
Som vår i magen.
Det sägs att ingen vinter varar för evigt och ingen vår står över ett år.
Jag tänker att det nog beror på vilken vår man egentligen menar.
Find a guy who calls you beautiful instead of hot, who calls you back when you hang up on him, who will lie under the stars and listen to your heart beat, or will stay awake to watch you sleep. Wait for the boy who kisses your forehead, who wants to show you off to the world when you're just in sweats, who holds your hand in front of his friends. Who thinks that you're just as pretty without make-up on, one who is constantly reminding you of how much he cares and how lucky he is to have you...The one who turns to his friends with a smile and says, "She's the one!"
Jag tänker att det nog beror på vilken vår man egentligen menar.
Find a guy who calls you beautiful instead of hot, who calls you back when you hang up on him, who will lie under the stars and listen to your heart beat, or will stay awake to watch you sleep. Wait for the boy who kisses your forehead, who wants to show you off to the world when you're just in sweats, who holds your hand in front of his friends. Who thinks that you're just as pretty without make-up on, one who is constantly reminding you of how much he cares and how lucky he is to have you...The one who turns to his friends with a smile and says, "She's the one!"
Som dagens lilla kloka.
"So love the people who treat you right, forget about the ones who don't, and believe that everything happens for a reason. If you get a chance, take it. If it changes your life, let it. Nobody said that it'd be easy, they just promised it would be worth it."
--Ellen Pompeo as Dr. Meredith Grey
