Angies Värld

Precis hemma efter en jobbdag följd av en runda runt sjön för att fylla på energinivån igen - det doftade höst och jag stannade upp för att fånga bilden av hur solen gick ner över Söder - men jag erkänner, det här uppbokade livet börjar ta på krafterna. Alla dessa helger som spenderas någon annanstans betyder ju oxå att det som lämnas kvar hemma måste göras på mindre tid, å sådär rullar det på i nån slags snöbollshistoria.
Så efter nästa Stockholmshelg tar jag en liten paus innan mitt älskade Göteborg å det nyvunna Oslo får sina besök, och precis där slutar mina planer. Såklart kommer det att fyllas på igen, för så funkar det i min värld, men jag ska bli mer selektiv i mitt flängande, det har jag bestämt.
Jag måste lixom ta hand om mig själv innan det blir sådär så jag glömmer bort att andas igen.

Förresten ligger min farfar kvar på lasarettet å är min raka motsats till hela det hysteriska livet. Nästan fyra månader efter sin dom ligger han där igen, bland vita lakan och en gul filt som är märkt av landstinget, med slangar i kroppen och blod som byts några gånger i veckan.
Från mitt hem till sjukhuset är det bara några hundra meter, å från jobbet dit i princip bara en bro. Man kan ju tycka att det därmed borde vara enkelt att kila över och säga hej till honom, men det är längesen jag hälsade på å det har inget med avståndet alls att göra.
Jag vill låtsas att det beror på hur mina dagar är så fyllda med måsten att besökstiden för länge sedan är över när jag får en minut, men innerst inne vet jag att det inte är hela sanningen ändå. Jag vågar inte riktigt gå dit. Jag vågar inte gå dit och se hur min farfar försvinner lite mer för varje gång, eller höra hur ont det gör. Jag vill inte ha bilden av honom i en sjukhussäng som den sista när min bild fortfarande är hemmalagad knödel å gulasch och historier som alltid slutar med att han har rätt eller hur allt härstammar från Österrike, vilket alltsom oftast tenderar att vara samma sak.

Med musik i öronen kan man drömma sig bort nästan hur långt som helst, även om man sitter på ett överbefolkat tåg som bara tar en två timmar från havet till en Rondellstad mitt i skogen, och nånstans där mellan 'Perfect day' och 'Nu kan du få mig så lätt' hamnade jag nån helt annanstans. Egentligen är jag inte helt säker på om det där annanstans var en vingård i Italien eller på en västkustö - västkustöar är för övrigt en helt annan historia som verkar dyka upp i mitt liv i de mest oväntade situationer - eller i ett vanligt radhus vart som helst, men jag trivdes där.

Det blir mycket vardagslyxande å helgresande i mitt liv, jag vet. Både för att jag kan, å för att jag hamnar i situationer och med folk som gör att det blir så. Titt om tätt får jag påpekande om det där, å precis som jag jämför mitt med andras, så gör oxå andra detsamma.
Jag ser mig själv som en ytterst normal människa. Ni vet, en sån som jobbar för sin lön, tvättar, diskar, städar, försöker hinna med lite träning i kampen mot extrakilon, och som bara vill vara lycklig mitt i allt det där som kallas livet. Jag är alltså precis som alla andra.
Visst flänger jag runt mycket - eller som min dotter ibland säger: "du är överallt å ingenstans du", något som jag väljer att inte analysera vidare - springer på fester, äter ostronägg på en tisdag å blir bortskämd med skaldjursbuffé å champagne på en vanlig torsdag. Och visst kan det verka, och är för det mesta också, ganska lyxigt i jämförelse med falukorv å makaroner i Fantasibristens-och-den-oändliga-trötthetens verkliga vardag. 
Men faktum är att jag vet av egen erfarenhet att man kan lyxa till nästan vad som helst, om man bara vill. För nog blir en bloddpudding festligare om man dricker skumpa till, även om det inte är så "rätt". Men vem har egentligen sagt att allt måste göras så som det brukar, vem har sagt att det liv som lätt blir inrutat inte kan välja lite andra mönster då å då.
Jag har vänner som lever som jag, fast kanske med lite mer hemmatid å lite mindre bubbel i glaset, jag har vänner med hela världen som sitt hemma å jag har vänner som får mitt liv att verka som Askungens (före balen) där de springer på invigningar å kändisbjudningar. Men så är det ju, alla gör samma sak fast på olika sätt.
Vad jag vill säga är att jag egentligen inte har ett så annorlunda liv, jag fyller det bara på mitt sätt. Precis som alla andra, bara inte så mellanmjölkigt.
 

Det där solskenet höll ju inte sig så länge innan Rondellstaden blev Regnstaden fullt ut, men jag fick en trevlig lunchstund me goa vänner, å nu tar jag lilla helgväskan för att hälsa på fina L i ett, enligt utsago, soligare Malmö. Det blir vin, mys, prat, party, klokheter å den där doften av hav som jag aldrig riktigt kan få nog av.
Jag har en känsla av saknad i hjärtat, men vet att den inte kommer vara för alltid och jag är ändå tacksam att jag får möjlighet att känna den.
Jag är glad, å fast besluten att inte låta något regna på min parad.

Det vore väl nästintill en katastrof att fira fredag utan den ultimata fredagslåten tycker jag. Och oavsett vad det är för väder där du finns så hoppas jag att du har en alldeles strålande dag, å att du kanske dansar lite. För att du kan. 
Det tänker iallafall jag göra, å ikväll gör jag det i Malmö. 

/Nalle Puh

Ibland faller man ju, och ett fall är nästan uteslutande nåt man inte har räknat med.

När syster mmsar bild på sushi å vitt vin, å man direkt kan kontra med ostbricka å Amarone från samma tid, då vet man att det var en bra onsdagkväll.
Det var för övrigt efter skumpa å middag.
Nä hörrni, mitt vardagslyxiga liv vet inga gränser och har heller inget vett att skämmas för det.

Rondellstaden visar sig från sin allra regngråaste sida, och det faktum att jag möjligen drack vin lite för sent igår hjälper lixom inte ögonlockens kamp mot gravitationen. Helst skulle jag vilja glida ner i ett varmt badkar - såklart ett såntdär stort som kan göra bubblor, om man nu får önska menar jag - med lite tända ljus runtomkring å skön musik i öronen.
Nu har jag inget badkar, men däremot en ganska skön och i allra högsta grad värmande, plan för kvällen. Så att hela min kropp skriker Mitt kungarike för ett badkar! är inget vi behöver bry oss särskilt mycke om. Som Håkan sjunger; känn ingen sorg för mig Göteborg. Ingen alls. Jag ska enligt säkra källor bli lite bortskämd nämligen, och på en kall onsdag är det värmande nog.  

Det är väl så man gör, oavsett om snöret håller fast ett ankare på en båt å då kallas nåt på båtspråk, eller binder samman människor, mer likt nåt vi vanligtvis kallar kärlek. Man använder de där snörena - binder ihop, hänger upp, surrar fast, klipper av - på alla möjliga sätt utan att reflektera över mycket mer än om det är tillräckligt hållbart, å knappt det.  
Å istället för att fundera så mycket mer på det, eller hur långt ett snöre ens är, så är det bättre att göra det bästa man kan av det. Alltså lite som livet. Det bara är. Sen är det inte. Jag tror att konsten, oavsett situation, är att hålla det så fritt från trassel som möjligt. 

För att du kan. Såklart.
 

"Att kunna stava är inte det viktigaste. Vissa dagar har det ingen betydelse alls om man kan stava till tisdag". /Nalle Puh

Jag kom som vanligt till jobbet strax före sju - när jag lämnat dottern vid bussen precis innan chauffören stänger dörren å gasar iväg - insåg att jag kanske hade skapat en liten storm med mitt förra inlägg (jag tror ändå att det var på ett bra sätt) och gav sedan mig själv några minuter att bara surfa runt.
Jag hamnade på en blogg som sedan någon vecka tillbaka inte kommer att ha fler nya inlägg eftersom tjejen som skrev inte längre finns. Det är så vansinnigt sorgligt att jag bara måste gråta lite där jag satt å kände hur orättvist livet kan vara.
Det är tisdag - som jag ju sen gammalt har ett hatförhållande till - å dagen som vaknar utanför mitt kontorsfönster bjuder än så länge mer att önska. Jag vill tycka om tisdagar, jag vill vara sådär vansinnigt positiv så att jag aldrig hamnar på nåns Människorsomgörmigsvag-lista å jag vill alltid ha ett leende över till alla i min närhet, trots att tisdagar fortsätter att vara tisdagar, å att jag alltid behöver mitt kaffe på morgonen innan jag är riktigt ok att prata med.  
Jag tänker att jag åtminstone är skyldig att försöka, för att jag fortfarande är en av dem som kan, å för att livet blir så mycket härligare när man tillåter sig att bli glad över de mest triviala saker.  

Så vad säger ni? Har ni gjort slut med alla som gör er svaga - det är inte så att man måste säga det till personen som kanske inte ens fattar vad man pratar om, utan snarare ett statement för en själv, att man inte ska låta sig bli rånad på energi av någon som inte ger tillräckligt tillbaka - för att fylla på med människor som gör er glada?
Om inte så tycker jag att ni ska. För att ni kan.

"Man kan inte annat än respektera någon som kan stava till tisdag, även om han inte stavar det rätt". /Nalle Puh
 

Hej Vad-du-än-heter-och-vart-du-än-bor!

Jag gör slut. Jag gör slut på det här inte-förhållandet som vi har haft länge nu, å som ärligt talat inte leder till nånting. Jag gör slut på att alltid behöva undra när vi ska eller inte ska ses nästa gång, å jag gör slut på att fundera över om jag ens betyder nåt alls.
Jag vill inte vara rädd för att alla mina bra sidor inte räcker till, eller orolig för att visa en enda av de dåliga.
Antingen så älskar man mig hela tiden eller inte alls. Det där me ibland, eller i brist på annat, är inte aktuellt även om jag kanske får det att verka så ibland eftersom jag är en person som tror på godheten i människan och aldrig riktigt ger upp hoppet.
Men nu har jag alltså fått nog, så jag går. Jag hoppas att jag kommer att känna igen dig när vi möts igen - för det kommer vi att göra - så att jag kan undvika en ny krock, och jag vill redan i förväg säga att du inte behöver stanna ens för att säga hej eftersom jag är på väg mot nåt mycket viktigare, och att svaret på frågan om vad klockan är alltid kommer att vara "för sent".  
Kanske förstår du nån gång varför det blev såhär, kanske inte. Det viktiga är ändå att jag gör det, och att du inte längre tar en del av mig som kan användas bättre.

Ha ett bra liv!
//A


Ibland måste man lixom göra en livsinventering, å byta Människorsomgörmigsvag mot Människorsomgörmigglad, även om de inte ens har en aning själva. Så nu gör jag det. För att jag kan. 
  
 

När man har varit vaken lite längre än vad man egentligen vill och det är en såndär ruggig morgon som idag, kan det vara nästintill nödvändigt att tända ett ljus och lyssna på lite Winnerbäck för att lixom komma igång.

Så jag gör det. För att jag kan.

Vi åkte karusell, vi åt karamell, å vi fröjdades nåt så vansinnigt där vi for runt bland nöjesparkens alla upplevelser, på jakt efter ytterligare en kick av skräckblandad förtjusning. Karuseller uppåt å neråt, runt runt å i hisnande fart. Skratt å lätt panik byttes av i samma hastighet som enkronorna rasslade i hopp om att lyckohjulen skulle stanna på rätt siffra. Vi kan nog inte beskrivas som annat än sex tokar där vi satt i en gummiflotte på en konstgjord fors medan regnet föll å mörkret blandades med dimma, stela av rädsla över att bli blöta - som om man kan förvänta sig nåt annat i den situationen - å skrattade oss halvt fördärvade åt oss själva.

En kort fredagsuppdatering:

Torsdag betyder ju stallkväll nu för tiden (bortsett från när jag blir bortskämd med skaldjur å skumpa då förstås) å ikväll var det som vanligt; jag å fina P blev typ fjorton år när vi satte foten innanför stalldörren och var svettiga som fan när vi gick därifrån. Å just det, en sak till: Stallets bredaste häst heter Emil. Så ni som kommer att se mig gå de närmsta dagarna - där är svaret.

"Åka karusell å äta karamell å fröjdas hela dagen uti Gööööteeeet!"

Om det finns något som heter kyrkotourettes så har jag det. Garanterat. Är det vid något tillfälle jag svär minst två gånger i varje mening är det så fort jag kliver in i en kyrka. Alltså, det är som att jag inte kan stoppa mig själv, och förra helgens besök var inget undantag. Dessutom blir jag alltid extremt skrattig så fort jag måste vara tyst, å de två i kombination är oftast en del för mycket.  
Det va me andra ord en faslig massa roligheter som rymdes i de minuter vi hade i kyrkbänkarna innan vigseln drog igång förra lördagen - sen var det mest bara vackert såklart, bortsett från en liten stund av panik när Peter som satt bakom mig viskade i mitt öra att det kröp en geting i mitt hår och jag fick använda alla mina krafter för att inte lägga en helt hysterisk stämma och tillhörande viftande dans mitt i Patrik Isakssons vackra sång - och jag beklagade lite att jag inte kunde livetwittra om det hela eftersom kyrkan erbjöd noll nätanslutning.

Och när vi ändå är inne på ämnet, vad är grejen med att man inte ska applådera i kyrkan? Jag tycker man ska! Särskilt på bröllop, när någon sjungit fint, eller när de säger ja tillexempel. Lite God damn jubel lixom. När jag sjunger i kyrkan på julafton - som jag har gjort de senaste åren sen jag vet inte när - får jag numera applåder efter varje sång, vilket är väldigt uppskattat eftersom det annars känns ganska fånigt att backa tillbaks till sin plats som om ingenting har hänt, medan prästen fortsätter prata om hur vi ska fira födelsen av ett litet gossebarn i ett stall. Uppskattning är kärlek, å den är störst har jag hört från säkra källor, så ska det predikas kan det gott praktiseras.
Alltså, om vi tog bort lite av det där högtravande allvaret i kyrkan, å ersatte det me mer applåder å glädje kanske min kyrkotourettes inte skulle verka så allvarlig och världen skulle bli lite bättre. Makes sense?

Jag har bara inte bestämt mig än. Och jag är inte ens säker på att jag ska bestämma mig. Istället låter jag nog det som händer hända å så får vi se vad och när resultatet blir. 
Det blir ju i vilket fall det ena. Eller andra.