Som sånt.
Nu är det vår, men snart blir det tydligen vinter igen för en stund, å jag skulle haft en massa ledig tid i helgen till att städa både hem å huvud, men istället verkar det bli en helg me sjukt barn - hon skulle åka på gympaläger, ätit lite för mycket godis å kanske längtat hem en smula - som nu är feberynklig.
Själv har jag plötsligt blivit orkeslösheten personifierad, å jag skyller på pollen (eller är det för tidigt att göra det?) å sympatitröttma me preggosystern.
Snart är det några timmars radiosändning, sen ska jag minsann krypa upp i soffan med dottern å ett glas rött å låta all den där tröttman ta ut sin rätt över mig.
Inget blir nånsin som man tänkt sig, men det har en förmåga att bli ganska bra till slut ändå.
Som vår. Punkt.
I eftermiddag blir det radioglädje med bla Robert Wells som intervjuoffer å ikväll ska jag å mannen fira in våren på restaurang å sedan fortsätta helgen i samma ljuvliga anda.
Ja kära ni, vi kan väl sammanfatta det hela med att våren äntligen är här på allvar, å att mitt liv är pretty damn good att leva just nu.
Som en liten reflektion.
Världens finaste lilla dotter sover gott i rummet intill å jag tänker hur himla lyckligt lottad jag är. En så stor, härlig - om än lite stökig å stundtals svår att samla i ett rum - å alldeles fantastisk familj är inte alla som har.
Det blir inte alltid som man har tänkt sig.
Ibland blir det bättre.
Som oönskad distans.
Jag har me andra ord inga problem med vart han än befinner sig i världen, jag har bara problem med att jag inte alltid är där med honom.
Som att ha fullt upp me livet.
Jag har varit sådär eländig å miserabel, jag har saknat å byggt stora luftslott av drömmar å tomma ord som jag fått höra - berättelser som nån gång i tiden kommer att skrivas i min bok å på sätt åtminstone få en riktig mening i slutänden.
Jag hade köpt fina blommor, rakat benen extra noga, storstädat lägenheten som jag snart skulle flytta ifrån, gjort ungefär hundra klädbyten - fint, men inte ansträngt - och var redo. Jag väntade å väntade, men han dök inte upp. Jag kommer inte ens ihåg hur det hände, men jag fick iallafall veta att han inte skulle komma alls den helgen. Han kallade det kalla fötter, skyllde på rädslan för känslor, å jag gick på det. Mer än en gång.
Det är tre år sen nu, å såhär i efterhand begriper jag inte hur jag kunde låta mig luras som jag gjorde under så lång tid, men jag var sårbar och suktade efter vackra ord så mycket att jag aldrig märkte att de bara var just ord.
Nu får jag de där orden på riktigt, hundra gånger verkligare, större å bättre än vad jag nånsin vågat drömma om. Nu köper jag blommor som någon faktiskt får se, i en lägenhet som är vår.
Som det där arvet.
- Det är lite kallt nu på morgonen, men ja..
- Jippie! Det är som att det är jag som har ny jacka!
Jag har närt en liten materialist vid min barm.
Som något man ger i arv.
Som mamma borde jag väl känna mig sådär nöjd över vad jag nu ska berätta, men som kvinna måste jag ändå vara lite stolt över hur jag har fört förmågan vidare till nästa generation.
Jag och dottern är i en butik - som hon för övrigt prompt skulle till, för att prova skjortan som skulle få köpas för egna pengar - å hon provar. Jag hittar en snygg vårjacka. Jag provar.
Hon: åh, va snygg den va mamma, ska du köpa?
Jag: ..mmm, visst var den? Men nä, jag har inte råd med det nu.
Hon: du passar i den!
Jag: tycker du? Den finns i grönt oxå!
Hon: prova den gröna.
Vi kommer efter flera byten fram å tillbaka fram till att den blå är snyggast.
Hon: ska du köpa den nu då?
Jag: ..vet inte.. Fast den är ju nedsatt i pris..
Hon: ..å den passar ju till mycket.
Jag: jag behöver ju en ny vårjacka, har ju bara min kappa..
Hon: ..å den är ju lite lång å så.
Jag: ..å denna svarta..
Hon: ..å den är ju lite.. ja.. sådär.
Jag: kan du hänga tillbaka den gröna?
Hon: köp den blå så länge då!
Vi går från affären. Påse med jacka i handen.
Lärdom: Ibland behöver inte argumenten vara så bra, det räcker att de är flera. Eller egentligen ett endaste, om målet är shopping.
Som bästa fredagsfeelingen!
Jag mår så bra just nu! Ni vet, sådär så det lixom bubblar ända från tårna å man nästan inte kan sluta le, å man känner att ett såntdär ordentligt vårskrik kommer när som helst eftersom man inte riktigt kan hålla det inne längre. Ni vet hur jag menar va?
Bra (trots tidig) start på dagen med frukostmöte å när jag kom tillbaka till kontoret nästan sprang jag uppför trapporna. Inte för att jag hade bråttom, eller för att jag inte kunde bärga mig tills jag fick landa rumpan på kontorsstolen, utan bara för att den där lyckan som rusar i kroppen behövde få kännas hela vägen.
Dagar, humör, händelser, livet - allt växlar å förändras upp å ner, men det gäller att ta vara på känslan av det allra bästa när det finns där.
Så, hur ni än ska spendera er helg önskar jag er den bästa på alla sätt!
Lev livet, så att inte livet lever med er. I sure will.
Som att möta våren utomlands. Fast.. ja.. alltså..
Med andra ord är allt precis som vanligt när jag packar å lyssnar på Lasses stämma där han sjunger om att lalla runt, utan minsta tanke på att jag inte vill varken lalla eller dansa i snö på KarlJohan. Väskan blir full på nolltid, trots att jag har massor packning kvar, å jag önskar att det varken fanns timmar eller mil mellan mig å mannen.
Som skaparlust.
Vissa saker tar lite tid, å jag är som bekant inte den som gillar att vänta, men allt kommer bli hur bra som helst. Nu är det på riktigt - hemmet, våren, livet.
Som en dag att leva.
Men tidiga mornar har såklart sitt pris, å jag funderar lite på hur jag ska hålla mig vaken ikväll - trots att jag är superpeppad å det vimlar av härligheter - då fina P å jag ska dra igång bäst-onsdagarna igen, me sushi å dubbelavsnitt av Greys.
Anyhow, nu har jag en fullsmetad dag att leva, så lika bra att sätta fart.
Som extemtröttma.
Som vårtecken.
Fast jag egentligen inte alls är nån lågsko-tjej får väl dessa fyra par gladskor ändå stå för lite extra vårkänsla.
För oj va jag längtar efter att kunna gå i skor som inte har extra tjock sula å är sådär klumpiga (å nu oxå ganska slitna).
Som nedräkning.
Som vårfeber.
Nu säger jag inte att iprenen i sig kostade 450 spänn, men ni vet, apoteket ligger där det ligger å tröjan hängde där den hängde (ja alltså, inte synligt från utsidan utan snarare nere på andra våningen, men ändå) så jag kunde bara inte motstå att köpa den. Å tänk, nu känner jag mig lite piggare!
Som en sömnfundering.
I helgen som var sov jag dock bättre än på länge, utan att vakna en endaste gång, å det krävs ingen hjärnforskare för att räkna ut ungefär hur avslappnad jag var då. Jag, planeringens mästarinna, kontrollfreakens överman, lyckades slappna av, lämna de enstaka helgplanerna till mannen med ett "vi tar det som det kommer" å bara njuta av nuet. D e t v a r f a n t a s t i s k t !
Så, hur gör man för att kunna släppa alla de där tankarna när man drar täcket över sig? Hur gör man för att hinna leva i det där nuet som man planerar så förbrilt för att hinna med?
Hur starka sömntabletter kan man köpa receptfritt?
