Som bästa fredagsfeelingen!
Jag mår så bra just nu! Ni vet, sådär så det lixom bubblar ända från tårna å man nästan inte kan sluta le, å man känner att ett såntdär ordentligt vårskrik kommer när som helst eftersom man inte riktigt kan hålla det inne längre. Ni vet hur jag menar va?
Bra (trots tidig) start på dagen med frukostmöte å när jag kom tillbaka till kontoret nästan sprang jag uppför trapporna. Inte för att jag hade bråttom, eller för att jag inte kunde bärga mig tills jag fick landa rumpan på kontorsstolen, utan bara för att den där lyckan som rusar i kroppen behövde få kännas hela vägen.
Dagar, humör, händelser, livet - allt växlar å förändras upp å ner, men det gäller att ta vara på känslan av det allra bästa när det finns där.
Så, hur ni än ska spendera er helg önskar jag er den bästa på alla sätt!
Lev livet, så att inte livet lever med er. I sure will.
Som att möta våren utomlands. Fast.. ja.. alltså..
Imorgon åker jag Oslo, vilket innebär det sedvanliga torsdagspackandet. Jag hade en ljuvlig tanke om att kunna packa höga klackskor, nya gröna vårbyxor å skinnjackan, efter scannande av väderprognosen för några dagar sen, men sen ångrade sig våren å det föll snö över både Rondellstaden å Lusekoftland. Nu är det väl inte för inte som man oftare möter våren i Paris än i Norge, men ändå.
Med andra ord är allt precis som vanligt när jag packar å lyssnar på Lasses stämma där han sjunger om att lalla runt, utan minsta tanke på att jag inte vill varken lalla eller dansa i snö på KarlJohan. Väskan blir full på nolltid, trots att jag har massor packning kvar, å jag önskar att det varken fanns timmar eller mil mellan mig å mannen.
Med andra ord är allt precis som vanligt när jag packar å lyssnar på Lasses stämma där han sjunger om att lalla runt, utan minsta tanke på att jag inte vill varken lalla eller dansa i snö på KarlJohan. Väskan blir full på nolltid, trots att jag har massor packning kvar, å jag önskar att det varken fanns timmar eller mil mellan mig å mannen.
Som skaparlust.
Äntligen har jag fått lite ny lust att skapa å vara kreativ, att göra om å fixa till, att köpa nytt å måla om gammalt. Nya hyllor, vackra tavlor, spröda äppelgrenar i stora vaser, å små detaljer som förgyller helheten. I mitt huvud håller jag som bäst på att renovera hela lägenheten där alla de superbra (å möjligen de lite mindre bra) idéerna trängs å flänger runt. Jag skriver inköpslistor, idélistor, tar ögonmått - jag har begåvats med bra ögonmått, å mäter bara på riktigt när det väl är skarpt läge, om ens då - å berättar om de nya planerna för mannen som skrattar lite eftersom han vet att sista ändringen inte är gjord i huvudet förrän den faktiskt är genomförd i verkligheten.
Vissa saker tar lite tid, å jag är som bekant inte den som gillar att vänta, men allt kommer bli hur bra som helst. Nu är det på riktigt - hemmet, våren, livet.
Vissa saker tar lite tid, å jag är som bekant inte den som gillar att vänta, men allt kommer bli hur bra som helst. Nu är det på riktigt - hemmet, våren, livet.
Som en dag att leva.
Jag har redan suttit på kontoret i snart en timme, medan staden vaknar till liv i den kalla soliga morgonen utanför. När man väl är på plats är det faktiskt himla skönt med en ostörd timme innan kollegor, mail och telefon börjar göra sig påminda å slita i uppmärksamheten.
Men tidiga mornar har såklart sitt pris, å jag funderar lite på hur jag ska hålla mig vaken ikväll - trots att jag är superpeppad å det vimlar av härligheter - då fina P å jag ska dra igång bäst-onsdagarna igen, me sushi å dubbelavsnitt av Greys.
Anyhow, nu har jag en fullsmetad dag att leva, så lika bra att sätta fart.
Men tidiga mornar har såklart sitt pris, å jag funderar lite på hur jag ska hålla mig vaken ikväll - trots att jag är superpeppad å det vimlar av härligheter - då fina P å jag ska dra igång bäst-onsdagarna igen, me sushi å dubbelavsnitt av Greys.
Anyhow, nu har jag en fullsmetad dag att leva, så lika bra att sätta fart.
Som extemtröttma.
Ni vet den där känslan, när man har vaknat någorlunda utvilad på morgonen men ändå känner sig fullkomligt överkörd redan tidig kväll igen. Lite så lever jag nu. Alltså, jag mår bra å känner mig mestadels ganska pigg å glad, men när kvällen kommer är det som att orken är helt slut å jag blir hundra år på ungefär fem minuter. Mitt fullmatade jobb, min fullmatade fritid, dotter, distansförhållande, ja kanske tillåme den där våren som får mig att sprudla av glädje, tar på krafterna, så är det bara.
Nu sitter jag alltså i soffan, med nysövt barn i rummet intill, å känner mig mer än redo för John Blund. Jag, som tidigare hade svårt att sova före midnatt - dels för att sömnen inte riktigt ville infinna sig, å dels för att jag inte riktigt tillät den att göra det - behöver plötsligt de berömda åtta timmarna.
Vi fortsätter att låtsas som om ålder är en betydelselös siffra va?
Som vårtecken.
Fast jag egentligen inte alls är nån lågsko-tjej får väl dessa fyra par gladskor ändå stå för lite extra vårkänsla.
För oj va jag längtar efter att kunna gå i skor som inte har extra tjock sula å är sådär klumpiga (å nu oxå ganska slitna).
Som nedräkning.
"You know how when you were a little kid and you believed in fairy tales? That fantasy of what your life would be. White dress, Prince Charming who'd carry you away to a castle on a hill... You'd lie in bed at night and close your eyes and you had complete and utter faith. Santa Claus, the Tooth Fairy, Prince Charming. They were so close you could taste them. But eventually you grow up. One day you open your eyes and the fairy tale disappears. Most people turn to the things and people they can trust. But the thing is, it's hard to let go of that fairy tale entirely 'cause almost everyone still has that smallest bit of hope, of faith, that one day they'll open their eyes and it will all come true. At the end of the day, faith is a funny thing. It turns up when you don't really expect it. It's like one day you realize that the fairy tale might be slightly different than you dreamed. The castle, well, it may not be a castle. And it's not so important that it's happy ever after, just that it's happy right now. See, once in a while, once in a blue moon, people will surprise you. And once in a while, people may even take your breath away." (/Greys Anatomy)
Nu räknar vi ner hörrni! Säsongsstart med dubbelavsnitt om två dagar!
Som vårfeber.
Härligaste vårvädret har landat i Rondellstaden idag å om man lägger ihop värmen ute me mina febergrader så blir det riktigt varmt å skönt. Jag sprang till apoteket på lunchen, eftersom solsken trots allt inte sänker tempen så bra som ipren å jag har en såndär lång jobbdag som följs av födelsedagsfirande för lillebror.
Nu säger jag inte att iprenen i sig kostade 450 spänn, men ni vet, apoteket ligger där det ligger å tröjan hängde där den hängde (ja alltså, inte synligt från utsidan utan snarare nere på andra våningen, men ändå) så jag kunde bara inte motstå att köpa den. Å tänk, nu känner jag mig lite piggare!
Nu säger jag inte att iprenen i sig kostade 450 spänn, men ni vet, apoteket ligger där det ligger å tröjan hängde där den hängde (ja alltså, inte synligt från utsidan utan snarare nere på andra våningen, men ändå) så jag kunde bara inte motstå att köpa den. Å tänk, nu känner jag mig lite piggare!
Som en sömnfundering.
Jag sover dåligt å drömmer mycket, som att tankarna inte får plats på dagarna utan måste inkräkta på mina nätter oxå - även om jag är tveksam till vilka tankar som fick mig att drömma att en paparazzifotograf jagade mig så intensivt att hans skräckinjagande ansikte å kameran i högsta hugg plötsligt letade sig in under fotändan på mitt täcke nångång igår natt - då allt blandas ihop i en konstig röra med ett sömnigt resultat.
I helgen som var sov jag dock bättre än på länge, utan att vakna en endaste gång, å det krävs ingen hjärnforskare för att räkna ut ungefär hur avslappnad jag var då. Jag, planeringens mästarinna, kontrollfreakens överman, lyckades slappna av, lämna de enstaka helgplanerna till mannen med ett "vi tar det som det kommer" å bara njuta av nuet. D e t v a r f a n t a s t i s k t !
Så, hur gör man för att kunna släppa alla de där tankarna när man drar täcket över sig? Hur gör man för att hinna leva i det där nuet som man planerar så förbrilt för att hinna med?
Hur starka sömntabletter kan man köpa receptfritt?
I helgen som var sov jag dock bättre än på länge, utan att vakna en endaste gång, å det krävs ingen hjärnforskare för att räkna ut ungefär hur avslappnad jag var då. Jag, planeringens mästarinna, kontrollfreakens överman, lyckades slappna av, lämna de enstaka helgplanerna till mannen med ett "vi tar det som det kommer" å bara njuta av nuet. D e t v a r f a n t a s t i s k t !
Så, hur gör man för att kunna släppa alla de där tankarna när man drar täcket över sig? Hur gör man för att hinna leva i det där nuet som man planerar så förbrilt för att hinna med?
Hur starka sömntabletter kan man köpa receptfritt?
Som troligt feministframkallande.
Det här med skottdag, å att det då är tjejernas möjlighet att fria. Jag säger: släng den åsikten å låt männen fria vilken dag de vill!
Som full med ord, men utan tid.
Som sagt, det har varit lite fläng hit å dit å överallt på sistone. Å me sistone menar jag veckan, fast jag väl egentligen borde mena de senaste åren eller så. Det finns ju som bekant så många vänner att hälsa på, städer att upprymmas av å öar att förälska sig i.
Anyhow. Jag vet inte när jag senast kände ett sånt genomgående lugn som i lördags, när alla besök - kaffe, födelsedagsfirande, "när-vi-ändå-är-i-närheten-hälsa-på" - tillfälligtvis var avklarade, resan gjord å ljusen tända, och jag landade i soffan i det där lilla huset på västkustön som det tog mig noll tid att börja älska. Plötsligt var jag å mannen själva, utan måsten, å vi konstaterade att det visst kan bli bättre när man redan tror att det är som bäst.
Våren kom till västkustön ungefär samtidigt som vi, å efter några timmars promenad runt ön dagen efter landningen, kände jag att en del av mig kunde bli kvar där för alltid. Kanske är det precis vad som hände.
Som den som väntar...
Jag har varit iväg lite överallt, flängt från ö till ö, vandrat i städer å på klippor, och känt livet i hela kroppen.
Å eftersom jag inte lyckats få bloggen att fungera då så har det blivit lite väntan å tomhet.
Men nu är jag hemma igen för ett litet tag.
Som en vårtorsdag.
Idag är vi tillbaka på banan! Alltså, den där banan som leder rakt in i våren. Solen ger mig anledning att bli extra snygg - alla vet ju att man blir snyggare i solbrillor, eller hur? - å den där doften av vår som var lite nära för några dagar sedan är alldeles runtomkring nu. Jag tvättade bilen i lyckorus nyss, å bortsett från att rutan inte hade gått riktigt ända upp (vilket jag märkte när den intensiva delen av tvättprogrammet drog igång) å det faktum att jag hade hunnit bli riiiktigt kissnödig när jag satt där å väntade, så var det ytterligare ett härligt steg i vårdansen.
I helgen är det minsann jag som sitter lutad mot en husvägg på en västkustö å dricker mitt kaffe å andas så mycket vår att det är risk för överdosering. Så det så.
Och om jag inte var lite orolig att mannen skulle uppfattas som heeelt tokig så hade jag berättat att han kom hem igår kväll, med glass å varma hallon, för att några timmar senare åka hela vägen tillbaka till Lusekoftland, bara för att han saknade oss. Men den historien sparar jag till barnbarnen eller så...
I helgen är det minsann jag som sitter lutad mot en husvägg på en västkustö å dricker mitt kaffe å andas så mycket vår att det är risk för överdosering. Så det så.
Och om jag inte var lite orolig att mannen skulle uppfattas som heeelt tokig så hade jag berättat att han kom hem igår kväll, med glass å varma hallon, för att några timmar senare åka hela vägen tillbaka till Lusekoftland, bara för att han saknade oss. Men den historien sparar jag till barnbarnen eller så...
Som överkoffeinerad?
Det kan vara så att jag lider lite av vitaminbrist, å att det är det som gör att jag blir snurrig i huvudet å lätt illamående framåt eftermiddagen. Det kan oxå vara så att jag inte lider av vitaminbrist, eftersom jag käkar extra vitaminer just för att förebygga det, men att jag idag har druckit ungefär femton koppar kaffe å att jag helt enkelt lider av koffeinöverskott. Man kan ju aldrig riktigt veta såntdär.
Som att lixom tisdaga det hela.
Ok hörrni, glöm det där jag skrev om vårdoft igår. Det har snöat tungt över hela Rondellstaden inatt, och nu regnar det, vilket gör allt till en gråslaskig sörja med noll vårkänsla, eller torr asfalt för den delen. Nu fick jag dessutom sms från tandläkaren, som påminde om min tid där imorgon. Tack tandis, för uppmuntran å hjälp till att klara denna tisdag.
Fast igår kväll, när jag kom hem sent efter jobb å en mysig sushi å film-kväll hos fina P, låg en budad bukett inslagen i papper på min trappa å väntade. Ungefär som att man kan säga Dra åt helvete vädret, VI är större än så.
Fast igår kväll, när jag kom hem sent efter jobb å en mysig sushi å film-kväll hos fina P, låg en budad bukett inslagen i papper på min trappa å väntade. Ungefär som att man kan säga Dra åt helvete vädret, VI är större än så.
Som nära en doft av vår.
Så är vi plötsligt där, mitt i den där månaden som är en av de bästa - trots att snön ligger kvar å minusgraderna är för många - sen gammalt. Jobbet rullar på i flygande fart, roligheter avlöser varandra, det blir bara ljusare ute för varje dag, å ibland kan man nästan känna den där doften av vår som letar sig från ingenstans å tränger undan det isande kalla när man kryssar mellan snöhögarna, där det överflödiga gruset som ännu inte sopats upp, knastrar under skorna.
"Fastän det är förfärligt gott att äta honung, så finns det ett ögonblick alldeles innan man börjar äta den, som är nästan ännu bättre" säger Puh, å jag tänker att det där kan gälla en massa saker. Det är varning för ras å droppande från taken, men snart smälter allt undan å inte långt ifrån nu börjar träden så sakta att förvandlas från kala skelett till löften om grönska. Snart kommer det där ögonblicket innan sommaren, det där som nästan är ännu bättre, för man vet vad som komma skall. Snart, alldeles snart, kommer det som är en doft av vår.
För övrigt är det idag precis ett halvår sedan jag träffade mannen, å det var väl ungefär då - seglande nånstans mellan öarna i den västkustska skärgården - som var det där ögonblicket alldeles innan. Jag visste bara inte om det just då.
"Fastän det är förfärligt gott att äta honung, så finns det ett ögonblick alldeles innan man börjar äta den, som är nästan ännu bättre" säger Puh, å jag tänker att det där kan gälla en massa saker. Det är varning för ras å droppande från taken, men snart smälter allt undan å inte långt ifrån nu börjar träden så sakta att förvandlas från kala skelett till löften om grönska. Snart kommer det där ögonblicket innan sommaren, det där som nästan är ännu bättre, för man vet vad som komma skall. Snart, alldeles snart, kommer det som är en doft av vår.
För övrigt är det idag precis ett halvår sedan jag träffade mannen, å det var väl ungefär då - seglande nånstans mellan öarna i den västkustska skärgården - som var det där ögonblicket alldeles innan. Jag visste bara inte om det just då.
Som en västkusthelg.
Vi är bra på det där med mysiga helger, min lilla familj å jag. Havsvind och något som påminner om vårsol smekte våra kinder när vi å fina vännerna tog färjan över till ön för att hitta lite lä att dricka kaffe i.
Det enda tråkiga med de där helgerna är att de tar slut alldeles för fort.
Som att livet faktiskt blir bättre.
Hela mitt liv har jag varit duktig, å det är nu ungefär två år sedan jag mådde sådär riktigt dåligt så att jag nästan inte orkade mer just på grund av det. Jag började aldrig knarka, har inte ens provat nåt tungt, men jag kanske lika gärna kunde gjort det. Jag började heller aldrig svälta mig, eller kräkas flera gånger om dagen, eller träna tills knäna gick sönder, men jag kanske lika gärna kunde gjort det. För hur knasigt det än låter är det typiskt Fröken Duktig att göra sånt, om det innebär att hon kan bli ännu duktigare, eller känna mindre ångest över att inte alltid vara bäst.
Det slår mig när jag tittar på Livet blir bättre på tv, där Sanna Bråding, som har gjort allt det där ovanstående, intervjuas. Jag satt aldrig i fängelse, men jag förstår känslan när hon säger att det var en lättnad, för då var hon tvungen att bara vara sig själv å att inte vara bäst på något annat än det. För mig var det en slags lättnad att bli sjukskriven, att "tvingas" ta det lugnt. Då kunde jag åtminstone vara duktig på det ett tag.
Den stora skillnaden mellan min å Sannas historia tror jag är att hon nånstans stängde av känslorna, å missade vad hon faktiskt kände, medan jag alltid har låtit mig känna - på gott å ont - fullt ut.
Hon var betydligt mycket längre ner i djupet än vad jag nånsin var, å hon har fortfarande lång väg kvar upp, medan jag ärligt kan säga att jag - sämre dagar till trots - mår riktigt bra nu. Och som tillägg kan jag säga att jag på nåt sätt är glad att en av de människor som fick mig att tro att jag inte var tillräckligt värdefull, i en tid i mitt liv då jag behövde det som mest, faktiskt kan vara ett stort stöd för någon annan.
Det är sant som de säger - livet blir bättre.
Som en lägesrapport.
Snön stannar där den är å i väster har den himmel som förut färgades rosa av solen - som kämpar sig kvar lite längre för varje dag - nu blivit svart.
Om någon sitter å biter på naglarna å undrar hur tusan jag ska spendera några timmar till på denna redan långa jobbdag så kan jag lugna er med att jag finns kvar på kontoret. Tydligen är det lag på att allt ska göras samtidigt, så därför blir det lite så ibland.
Me andra ord är jag ofrivilligt lik snön. Inklusive det extremt vita.
Om någon sitter å biter på naglarna å undrar hur tusan jag ska spendera några timmar till på denna redan långa jobbdag så kan jag lugna er med att jag finns kvar på kontoret. Tydligen är det lag på att allt ska göras samtidigt, så därför blir det lite så ibland.
Me andra ord är jag ofrivilligt lik snön. Inklusive det extremt vita.
Som att verkligen inte orka mer snö.
I morse, när klockan var lite för lite, det hade snöat mycket för mycket, vi hade bråttom för att dottern skulle hinna med bussen å någon i en stor plogmaskin tyckte att min bil behövde en hög vall runt sig - precis då undrade jag som mest vart alla de där snöälskande människorna höll hus. De hade fått en himla mysig stund där.
