Som att det ordnar sig. Det gör det alltid.
Det är svårt att bryta upp från vad man har, om man inte säkert vet vad man kommer att få, men jag hade inte tvekat. Hade det varit enklare, vilket det sällan är, eller närmare, vilket det aldrig kommer bli, så hade jag troligen redan bott där nu. I Lusekoftland med min fina man i en nybyggd lägenhet på Prinsens Gate.
Jag hade ganska snabbt blivit hejåkompis med personalen på de omkringliggande kaffebarerna å jag hade promenerat med min kaffemugg i handen längs Karl Johan varje dag, för att ta del av människoströmmen, pulsen å de visdomsord som står skrivna på gatan.
Men nu är det som bekant varken enklare eller närmare, så vi pendlar på helgerna å önskar att dagarna till dess vi ses igen försvinner som i en ögonblinkning. Om det så hade varit slottet själv som erbjöd en våning är det inte ett alternativ, eftersom min egna prinsessa fyller elva alldeles om några dagar å jag vill inte missa mer av hennes liv - eller beröva henne den del jag inte är - än vad jag redan gör.
Kanske väntar vi på ett litet mirakel, något som gör det möjligt att vakna tillsammans även på regniga skittisdagar i november när livet är mindre glamouröst, men jag tänker att det nog finns fler mirakel än vi tror å att det ordnar sig. Det gör det alltid.
I övrigt är Oslo en himla trevlig stad, inte helt olik Göteborg, som jag gillar skarpt. Å med tanke på mitt språkintresse, samt det faktum att jag är dialektschizofren - man kan säga att jag byter dialekt lite beroende på vem jag pratar med, utan att märka det själv, vilket dialekterna själva är omedvetna om - är det tacksamt att språket i princip bara är ytterligare en variant. Morsomt!
Jag hade ganska snabbt blivit hejåkompis med personalen på de omkringliggande kaffebarerna å jag hade promenerat med min kaffemugg i handen längs Karl Johan varje dag, för att ta del av människoströmmen, pulsen å de visdomsord som står skrivna på gatan.
Men nu är det som bekant varken enklare eller närmare, så vi pendlar på helgerna å önskar att dagarna till dess vi ses igen försvinner som i en ögonblinkning. Om det så hade varit slottet själv som erbjöd en våning är det inte ett alternativ, eftersom min egna prinsessa fyller elva alldeles om några dagar å jag vill inte missa mer av hennes liv - eller beröva henne den del jag inte är - än vad jag redan gör.
Kanske väntar vi på ett litet mirakel, något som gör det möjligt att vakna tillsammans även på regniga skittisdagar i november när livet är mindre glamouröst, men jag tänker att det nog finns fler mirakel än vi tror å att det ordnar sig. Det gör det alltid.
I övrigt är Oslo en himla trevlig stad, inte helt olik Göteborg, som jag gillar skarpt. Å med tanke på mitt språkintresse, samt det faktum att jag är dialektschizofren - man kan säga att jag byter dialekt lite beroende på vem jag pratar med, utan att märka det själv, vilket dialekterna själva är omedvetna om - är det tacksamt att språket i princip bara är ytterligare en variant. Morsomt!
Som lite allergi bara.
Note to self:
Om du inser att du har utvecklat nån form av allergi, som främst sätter sig i ögonen å skapar en jäkla irritation, det är då du inte bör sova med linserna i, även om det normalt sett går bra.
"Du ser trött ut" har aldrig varit, å kommer aldrig att bli, en komplimang.
Om du inser att du har utvecklat nån form av allergi, som främst sätter sig i ögonen å skapar en jäkla irritation, det är då du inte bör sova med linserna i, även om det normalt sett går bra.
"Du ser trött ut" har aldrig varit, å kommer aldrig att bli, en komplimang.
Jag saknar dem som sommar.
Jag saknar dem. Det doftar sommar å jag saknar dem.
Det var värme å fest å solsken å hela livet lekte - det leker såklart nu också, fast på ett annat sätt - å vi ramlade runt utan att bry oss så mycket om imorgon eller vem som hörde oss där vi satt i timmar på balkongen med cigg å rosé å babblade om vackra pojkar och den stora längtan.
"...och vi går ut å brinner upp i natten, å skyller allt på våra fyllehuvuden..."
Som alltid minns man det fina å glömmer jävligheten å tårarna - vi var inte skonade i allt det vackra - men det är en rättighet som finns av en anledning och såhär i efterhand är tårarna nåt som rinner mellan fingrarna som den varma sanden under våra fötter.
Det var lite som min sista sommar i tiden som jag så innerligt ville ifrån, men som jag för en stund älskade igen. Och jag kommer inte att sakna livet som vi hade, vill inte ha det tillbaka, men jag saknar dem.
Det doftar sommar å jag saknar dem.
"..man måste dö några gånger innan man kan leva..."
Det var värme å fest å solsken å hela livet lekte - det leker såklart nu också, fast på ett annat sätt - å vi ramlade runt utan att bry oss så mycket om imorgon eller vem som hörde oss där vi satt i timmar på balkongen med cigg å rosé å babblade om vackra pojkar och den stora längtan.
"...och vi går ut å brinner upp i natten, å skyller allt på våra fyllehuvuden..."
Som alltid minns man det fina å glömmer jävligheten å tårarna - vi var inte skonade i allt det vackra - men det är en rättighet som finns av en anledning och såhär i efterhand är tårarna nåt som rinner mellan fingrarna som den varma sanden under våra fötter.
Det var lite som min sista sommar i tiden som jag så innerligt ville ifrån, men som jag för en stund älskade igen. Och jag kommer inte att sakna livet som vi hade, vill inte ha det tillbaka, men jag saknar dem.
Det doftar sommar å jag saknar dem.
"..man måste dö några gånger innan man kan leva..."
Som det firades sen.
På väg hemåt igen, från Lusekoftland å kärleken som bor där, genom skogar å bortglömda byar i mil efter mil. Det kräver många timmar på buss å tåg - detta slitande resande å pusslande som försakar mycket annat - men kärleken är större än ett varv runt jorden om det är vad som skulle krävas.
Vi firade 17e Mai, sådär som en nationaldag ska firas, med vackra å festglada människor i ett vimmel under blå himmel. Vi vimlade oxå, i timmar, från ställe till ställe, å jag kände hur den där staden blev lite mindre främmande å lite mer min när vi skålade för dagen, livet å oss.
Nog känner man sig som en prinsessa, med slottet i bakgrunden å en prins vid sin sida.
Som en sommarlängtan.
Jag har vårkänslor i mig - å då menar jag inte bara den där pollenallergin som jag uppenbarligen utvecklat lite mer igen på senaste tiden - med en nära smak av sommar å en längtan efter barfotadans med nymålade tånaglar.
Så fast tiden aldrig riktigt tycks räcka till, trots att vi flänger som tokar land å rike runt, å trots att det är lite svårt att andas ibland - det kan vara stress, men vi skyller det oxå på pollen - så är jag glad. Jag är glad i vetskapen att den där ljuvliga sommaren snart är här. Då får vi mysa vid havet å sova länge på morgonen, vi får äta glass som droppar på solvarma händer å vi får grilla varje dag om vi vill det.
Och på en regnig novembertisdag långt ifrån nu, när jag bara har sommarens alla fina minnen kvar, ska jag veta att jag kände livet i mig varenda minut.
Så fast tiden aldrig riktigt tycks räcka till, trots att vi flänger som tokar land å rike runt, å trots att det är lite svårt att andas ibland - det kan vara stress, men vi skyller det oxå på pollen - så är jag glad. Jag är glad i vetskapen att den där ljuvliga sommaren snart är här. Då får vi mysa vid havet å sova länge på morgonen, vi får äta glass som droppar på solvarma händer å vi får grilla varje dag om vi vill det.
Och på en regnig novembertisdag långt ifrån nu, när jag bara har sommarens alla fina minnen kvar, ska jag veta att jag kände livet i mig varenda minut.
Som andra dagar.
Det finns dagar då jag önskar att jag jobbade som florist, eller konditor - vilket är märkligt med tanke på att jag är kass på både blommor å bakning. Men såna dagar finns alltså.
Idag är däremot den dag då jag firar fyra år på radion. Fyra år är ungefär en evighet som försvunnit i ett ögonblick.
Dagen firas med solsken över Rondellstaden, å ett fint halsband som svärmor köpte till mig på Cuba.
Som att göra det på riktigt.
Vi satte oss i combin å åkte till Ikea, handlade det som stod på listan å lite till, köpte korv, packade in å åkte hem igen - medvetna om att det var ett av det mest Svenssoniga man kan göra - å älskade varje sekund av det. Alltså, jag älskar ju både shopping, Ikea å mannen så för mig var det en söndagsfröjd redan när vi satte oss i bilen, medan mannen (halv på allvar, halvt på skämt) kallade det för ett eldprov.
Det gick enligt förväntan bra, å nu står det två kartongklädda bruna paket i mitt kök å väntar på att få sig en omgång med den medföljande inseksexnyckeln - som man sedan lägger i en låda där man redan har en massa andra, men som sedan inte hittas när det är just den man behöver - så att vi sedan kan sitta fler runt köksbordet. Enda anledningen till att det inte redan är ihopsatt är att söndagkvällen gick till att flytta grejer å sätta upp hyllor, så att jag sen kunde gå runt i lägenheten å ge ifrån mig små glädjepip å lixom bara hoppa lite jämfota över hur himla bra det blev. Precis så som jag hade möblerat i huvudet. Fast på riktigt.
Det var alltså i söndags, men dagarna har redan sprungit iväg å blivit onsdag, jag har massor att göra precis som vanligt, å till helgen drar jag å dottern utomlands. Alltså, vi ska bara till mannen i Oslo, men det låter lixom lite roligare att säga utomlands, så det gör vi.
Det gick enligt förväntan bra, å nu står det två kartongklädda bruna paket i mitt kök å väntar på att få sig en omgång med den medföljande inseksexnyckeln - som man sedan lägger i en låda där man redan har en massa andra, men som sedan inte hittas när det är just den man behöver - så att vi sedan kan sitta fler runt köksbordet. Enda anledningen till att det inte redan är ihopsatt är att söndagkvällen gick till att flytta grejer å sätta upp hyllor, så att jag sen kunde gå runt i lägenheten å ge ifrån mig små glädjepip å lixom bara hoppa lite jämfota över hur himla bra det blev. Precis så som jag hade möblerat i huvudet. Fast på riktigt.
Det var alltså i söndags, men dagarna har redan sprungit iväg å blivit onsdag, jag har massor att göra precis som vanligt, å till helgen drar jag å dottern utomlands. Alltså, vi ska bara till mannen i Oslo, men det låter lixom lite roligare att säga utomlands, så det gör vi.
Som att andas ett stilla äntligen...
Jag vill påstå att veckan kunde varit bättre. Bara det faktum att tisdagen var fullkomligt strålande borde gett mig misstankar om återstoden av veckan.
I vilket fall är det äntligen fredagkväll, efter bajsdagar å en skitbra sändning med officiell rosépremiär - Japp, jag använde precis avföring för att beskriva två ytterligheter - har jag precis landat i soffan för att invänta mannen.
Nu tar vi helg på riktigt hörrni. Äntligen.
Som små fjärilar. Eller stora elefanter.
Kalla det fjärilar, elefanter, eller vilka djur du vill, jag kallar dem tankar å de är i vilket fall fullt upptagna med nån form av gymnastiska övningar i mitt huvud. Egentligen tycker jag nog inte särskilt mycket om jämförelsen med nåt slags djur alls i min kropp, så vi kan väl komma överens om att det mest är stökigt, lite som ett förråd fullt av papper där någon öppnar dörren å låter det bli tvärdrarg precis lagom när allt sorterats i fina högar.
Mannen förundras ofta - undrar om det nån dag byts från förundras till irriteras, å isf när - över hur mina tankegångar rusar iväg så snabbt att jag plötsligt börjar prata om lampan i sovrummet när vi två sekunder tidigare var mitt uppe i en diskussion om nåt helt annat. Jag läser "Män är från Mars, kvinnor är från Venus" å skrattar igenkännande.
Ni vet, de där tankarna som rör sig fan så mycket snabbare än en elefant nånsin skulle kunna byter lixom av varandra i nån slags stafett som jag själv inte ens riktigt reder ut, men innan jag vet ordet av är de lixom i mål å om det då råkar vara lampa de hamnar på är det såklart det jag börjar prata om. Makes totally sense, yes?
Å så ska vi till Indien om tio månader, bjudna på bröllop - en "liten" variant, med bara några hundra gäster - vilket jag tycker är hur coolt som helst å som får mig att planera längre fram än vanligt, å tänka på vackra tyger å guld som såklart är väldigt viktigt i Indien i allmänhet å på Indiska bröllop i synnerhet, men det är nästan lite konstigt att det inte kommit en endaste inbjudan till ett sommarbröllop i år eftersom det alltid brukar vara några varje år, men nu är de flesta helgerna i augusti redan bokade me annat, å sen får syrran sin lilla bebis å jag blir moster för första gången (stort!) å om det blir en flicka kanske man skulle rota fram de där gamla kläderna som dottern aldrig hann slita ut, de står nog hemma hos mamma eftersom mitt förråd i källaren är på tok för litet, men jag måste rensa ur det, borde aldrig låtit det gå tre år med grejer som inte ens är uppackade sen flytt, fast å andra sidan tog det tre år innan det kom upp en fin lampa i sovrummet istället för den som hängde där "sålänge". Lampan! Visst hänger den lite snett, men å andra sidan är ju allt i denna lägenheten lite snett å slitet - vi kallar det charm - fast just garderobsdörrarna är ju inte så charmiga utan mest bara fula å väldigt lika de som fanns i mitt barndomshem när jag var liten...
Och så fortsätter det. De där högarna med papper snurrar runt som om de lärde sig en ny dans. Lite som livet.
Mannen förundras ofta - undrar om det nån dag byts från förundras till irriteras, å isf när - över hur mina tankegångar rusar iväg så snabbt att jag plötsligt börjar prata om lampan i sovrummet när vi två sekunder tidigare var mitt uppe i en diskussion om nåt helt annat. Jag läser "Män är från Mars, kvinnor är från Venus" å skrattar igenkännande.
Ni vet, de där tankarna som rör sig fan så mycket snabbare än en elefant nånsin skulle kunna byter lixom av varandra i nån slags stafett som jag själv inte ens riktigt reder ut, men innan jag vet ordet av är de lixom i mål å om det då råkar vara lampa de hamnar på är det såklart det jag börjar prata om. Makes totally sense, yes?
Å så ska vi till Indien om tio månader, bjudna på bröllop - en "liten" variant, med bara några hundra gäster - vilket jag tycker är hur coolt som helst å som får mig att planera längre fram än vanligt, å tänka på vackra tyger å guld som såklart är väldigt viktigt i Indien i allmänhet å på Indiska bröllop i synnerhet, men det är nästan lite konstigt att det inte kommit en endaste inbjudan till ett sommarbröllop i år eftersom det alltid brukar vara några varje år, men nu är de flesta helgerna i augusti redan bokade me annat, å sen får syrran sin lilla bebis å jag blir moster för första gången (stort!) å om det blir en flicka kanske man skulle rota fram de där gamla kläderna som dottern aldrig hann slita ut, de står nog hemma hos mamma eftersom mitt förråd i källaren är på tok för litet, men jag måste rensa ur det, borde aldrig låtit det gå tre år med grejer som inte ens är uppackade sen flytt, fast å andra sidan tog det tre år innan det kom upp en fin lampa i sovrummet istället för den som hängde där "sålänge". Lampan! Visst hänger den lite snett, men å andra sidan är ju allt i denna lägenheten lite snett å slitet - vi kallar det charm - fast just garderobsdörrarna är ju inte så charmiga utan mest bara fula å väldigt lika de som fanns i mitt barndomshem när jag var liten...
Och så fortsätter det. De där högarna med papper snurrar runt som om de lärde sig en ny dans. Lite som livet.
Som en bajsmorgon.
Jag vaknar lite för sent, efter en natt me bajsdålig sömn, till ett bajsdåligt väder. Ibland orkar man lixom inte använda vuxna ord, när det finns ett så bra ord som bajs, som förmedlar känslan.
Men ok, det är ju fredag, shape up..!
...
Bajs.
Ok, nu ska jag va vuxen igen.
Som mitt intensiva liv.
En vän hade skrivit på facebook att hon hade haft en hektisk dag, och räknade upp några av de saker hon lyckats hinna med, varpå någon annan kommenterade att det lyckligtvis inte är så varje dag. Min spontana reaktion: "är det inte?" Är inte varje dag en kamp om vad man måste/bör/vill hinna med, occh är inte varje dag lika fylld för alla som för mig? Troligen inte då.
Jag fattar att olika omständigheter utöver allt det vardagliga, såsom mitt jobb, långdistansförhållande, delad vårdnad av dotter som har diverse aktiviteter och dessutom går i skolan 3,5 mil bort, vänner, fritidsintressen mm mm ibland kan vara mer än normalt att pussla ihop för en endaste människa, vilket ändå ger mig en liten tröst. Igår var jag beslutsam på att jag ska komma igång med träningen ordentligt igen. Idag funderar jag på hur å när det ska hända.
Det är väl verkligen typiskt kvinnligt också, att inte bara fokusera på här och nu, utan att samtidigt planera för sen/ eventuellt/ extraplan om första planen inte håller, å jag vet att jag är en ytterlighet. Jag skriver listor på kommande födelsedagspresentköp - och tips till andra som kommer fråga mig om detsamma när exempelvis dottern fyller år - bokar tågbiljetter, planerar kompisumgänge å semester... ååååååååsåvidare.. Å jag vet inte hur man gör på något annat sätt. Jag vet inte hur livet ska fungera om jag verkligen bara tar det dag för dag utan att tänka på, eller planera för, kommande dagar.
Lyckligtvis har jag blivit bättre på att säga nej, å att ifrågasätta (inte minst mig själv) varför jag ska göra något eftersom jag fick lära mig den hårda vägen att det var nödvändigt. Dessutom har jag hittat en fantastisk man som tar alla chanser han får att skämma bort mig, vilket han dessutom gör väldigt bra.
Så, min plan bör väl vara att få mer tid över för att kunna bli mer spontan. Eller jävligt rik, vilket i många fall faktiskt är lite samma sak.
Nån som har en lista på hur man löser det?
Jag fattar att olika omständigheter utöver allt det vardagliga, såsom mitt jobb, långdistansförhållande, delad vårdnad av dotter som har diverse aktiviteter och dessutom går i skolan 3,5 mil bort, vänner, fritidsintressen mm mm ibland kan vara mer än normalt att pussla ihop för en endaste människa, vilket ändå ger mig en liten tröst. Igår var jag beslutsam på att jag ska komma igång med träningen ordentligt igen. Idag funderar jag på hur å när det ska hända.
Det är väl verkligen typiskt kvinnligt också, att inte bara fokusera på här och nu, utan att samtidigt planera för sen/ eventuellt/ extraplan om första planen inte håller, å jag vet att jag är en ytterlighet. Jag skriver listor på kommande födelsedagspresentköp - och tips till andra som kommer fråga mig om detsamma när exempelvis dottern fyller år - bokar tågbiljetter, planerar kompisumgänge å semester... ååååååååsåvidare.. Å jag vet inte hur man gör på något annat sätt. Jag vet inte hur livet ska fungera om jag verkligen bara tar det dag för dag utan att tänka på, eller planera för, kommande dagar.
Lyckligtvis har jag blivit bättre på att säga nej, å att ifrågasätta (inte minst mig själv) varför jag ska göra något eftersom jag fick lära mig den hårda vägen att det var nödvändigt. Dessutom har jag hittat en fantastisk man som tar alla chanser han får att skämma bort mig, vilket han dessutom gör väldigt bra.
Så, min plan bör väl vara att få mer tid över för att kunna bli mer spontan. Eller jävligt rik, vilket i många fall faktiskt är lite samma sak.
Nån som har en lista på hur man löser det?
Som att gå där jag aldrig gått förut.
Tidigt igår morse tog jag på mig kavajen å stoppade ner fötterna i mina svarta klackskor - då ovetande om att dottern skulle få rätt i sin undran om jag verkligen skulle ha skor utan strumpor - och gick till jobbet. Tio timmar senare ramlade jag hem, lite som överkörd av dagens intensivitet, och nästintill undrande vad det egentligen var som hände eftersom det, precis som väderomslagen, hände samtidigt. Det var intensivt på ett bra sätt - sådär på gränsen att man hinner me å klarar av, sådär som jag jobbar som bäst - men jag kände sviterna idag.
Så jag loggade ut. Jag loggade ut, stängde av å gick. Jag behövde gå med mjuka steg, utan ekot av hårda klackar, och jag behövde ta igen alla de där andetagen som jag aldrig riktigt hann ta igår. Det var nog längesedan, om nånsin, som jag uppskattade en skog så mycket som idag, trots att den fortfarande inte fått sitt gröna liv. Jag gick på stigar där jag aldrig gått tidigare, utan att egentligen tänka så mycket på vart jag var å jag andades i enkelhet i den kyliga vårvinden.
"sen du var här har häggen slagit ut
det blåser vindar ifrån förra sommarn
och jag tittar ut över parken för att se om jag kan se dig
jag ser björkar som blommar nu
med lite mera färg sen du var här
sen du var här har tiden tickat fort
jag är nog mera inspirerad nu jag längtar inte
längre efter tågen som ska ta mig härifrån
och allt som tråkade ut mig då
känns lite mera värdefullt sen du var här
låt tiden gå
jag är samma nu som då
samma människa ungefär
fast med lite mera lust
sen du var här
sen du var här har allting kommit gratis
det är sant som nån har sagt att när man talar om trollen
är det dags att hålla tyst men jag blir alltid så förvånad
hur allting bara händer hur livet bara börjar
jag glädjer mig åt nya krafter nu sen du var här
sen du var här har allting blivit större
det är lättare att vakna jag kan se mig själv
gå runt och inte riktigt ha nånstans att ta vägen
men jag följer hjärtat samma hjärta
men med mera glöd sen du var här
sen du var här har gatorna gått hem
nu är bitarna på plats nu kan jag se ifrån mitt fönster
samma utsikt som förut fast kanske ändå lite längre
lite högre lite värre allting känns tryggare
och ändå mycket större nu har häggen slagit ut
nu har våren tagit fart lite starkare och mer sen du var här" /LW
det blåser vindar ifrån förra sommarn
och jag tittar ut över parken för att se om jag kan se dig
jag ser björkar som blommar nu
med lite mera färg sen du var här
sen du var här har tiden tickat fort
jag är nog mera inspirerad nu jag längtar inte
längre efter tågen som ska ta mig härifrån
och allt som tråkade ut mig då
känns lite mera värdefullt sen du var här
låt tiden gå
jag är samma nu som då
samma människa ungefär
fast med lite mera lust
sen du var här
sen du var här har allting kommit gratis
det är sant som nån har sagt att när man talar om trollen
är det dags att hålla tyst men jag blir alltid så förvånad
hur allting bara händer hur livet bara börjar
jag glädjer mig åt nya krafter nu sen du var här
sen du var här har allting blivit större
det är lättare att vakna jag kan se mig själv
gå runt och inte riktigt ha nånstans att ta vägen
men jag följer hjärtat samma hjärta
men med mera glöd sen du var här
sen du var här har gatorna gått hem
nu är bitarna på plats nu kan jag se ifrån mitt fönster
samma utsikt som förut fast kanske ändå lite längre
lite högre lite värre allting känns tryggare
och ändå mycket större nu har häggen slagit ut
nu har våren tagit fart lite starkare och mer sen du var här" /LW
Det var skönt att gå där å att känna lugnet i att hitta rätt fast jag inte visste vart jag var på väg. Det är lixom lättare att gå vart man vill när man redan är hemma.
Som påskledig. På riktigt.
Att vara på väg till en västkustö kan vara lite av det bästa sättet att vara på väg.
Det var ingen stress, ingen tid att passa. Fyra dagar total ledighet utan större måsten än att äta och leva framför oss.
Vi landade på ön sent igår, fick eld i spisen å vin i glasen innan vi sjönk ihop i soffan där jag somnade med huvudet på mannens bröst. Jag älskar känslan av att vara hemma här - trots att det är en ganska ny plats för mig infinner sig ett slags lugn som jag har svårt att hitta någon annanstans - å vet att det är mannens hemmakänsla som smittar av sig.
Nu ligger jag på soffan å lyssnar på ljuden från regnet utanför å sprakandet från brasan medan mannen stökar i köket, å jag känner i hela min kropp att när livet är så bra som nu kan en fredag få vara hur lång den vill.
Glad Påsk vänner!
Som sånt.
Jag vet, jag har verkligen blivit sämst på att uppdatera er om min värld. Jag skyller allt på våren, solen, kärleken, ni vet, allt det där som gör att man har så mycket att annat att lägga tid å tankar på.
Nu är det vår, men snart blir det tydligen vinter igen för en stund, å jag skulle haft en massa ledig tid i helgen till att städa både hem å huvud, men istället verkar det bli en helg me sjukt barn - hon skulle åka på gympaläger, ätit lite för mycket godis å kanske längtat hem en smula - som nu är feberynklig.
Själv har jag plötsligt blivit orkeslösheten personifierad, å jag skyller på pollen (eller är det för tidigt att göra det?) å sympatitröttma me preggosystern.
Snart är det några timmars radiosändning, sen ska jag minsann krypa upp i soffan med dottern å ett glas rött å låta all den där tröttman ta ut sin rätt över mig.
Inget blir nånsin som man tänkt sig, men det har en förmåga att bli ganska bra till slut ändå.
Nu är det vår, men snart blir det tydligen vinter igen för en stund, å jag skulle haft en massa ledig tid i helgen till att städa både hem å huvud, men istället verkar det bli en helg me sjukt barn - hon skulle åka på gympaläger, ätit lite för mycket godis å kanske längtat hem en smula - som nu är feberynklig.
Själv har jag plötsligt blivit orkeslösheten personifierad, å jag skyller på pollen (eller är det för tidigt att göra det?) å sympatitröttma me preggosystern.
Snart är det några timmars radiosändning, sen ska jag minsann krypa upp i soffan med dottern å ett glas rött å låta all den där tröttman ta ut sin rätt över mig.
Inget blir nånsin som man tänkt sig, men det har en förmåga att bli ganska bra till slut ändå.
Som vår. Punkt.
Trötta människor får ny energi och vänder ansiktet mot solen som om de plötsligt blivit väckta, flyttfåglar i v-formationer över hela himlen, sopmaskinen kör gata upp å gata ner genom hela Rondellstaden å jag, jag har säsongspremiär för klackar på jobbet.
I eftermiddag blir det radioglädje med bla Robert Wells som intervjuoffer å ikväll ska jag å mannen fira in våren på restaurang å sedan fortsätta helgen i samma ljuvliga anda.
Ja kära ni, vi kan väl sammanfatta det hela med att våren äntligen är här på allvar, å att mitt liv är pretty damn good att leva just nu.
I eftermiddag blir det radioglädje med bla Robert Wells som intervjuoffer å ikväll ska jag å mannen fira in våren på restaurang å sedan fortsätta helgen i samma ljuvliga anda.
Ja kära ni, vi kan väl sammanfatta det hela med att våren äntligen är här på allvar, å att mitt liv är pretty damn good att leva just nu.
Som en liten reflektion.
Världens finaste lilla dotter sover gott i rummet intill å jag tänker hur himla lyckligt lottad jag är. En så stor, härlig - om än lite stökig å stundtals svår att samla i ett rum - å alldeles fantastisk familj är inte alla som har.
Det blir inte alltid som man har tänkt sig.
Ibland blir det bättre.
Som oönskad distans.
Man skulle ju kunna säga att en av fördelarna med distansförhållande är att man inte riktigt har tid eller möjlighet att tröttna på varandra, men helt ärligt är det en fördel jag gärna hade klarat mig utan. Alltså, jag saknar mannen bara han är i ett annat rum, eller ens sitter på andra sidan bordet, tillräckligt långt bort för att inte nå. Ibland saknar jag honom tillåme när han är precis nära, om jag vet att han snart måste åka.
Jag har me andra ord inga problem med vart han än befinner sig i världen, jag har bara problem med att jag inte alltid är där med honom.
Jag har me andra ord inga problem med vart han än befinner sig i världen, jag har bara problem med att jag inte alltid är där med honom.
Som att ha fullt upp me livet.
Det är lite dåligt me skrivinspirationen just nu. Jag vill hellre skapa i verkligheten än i text, vilket såklart är bra i sig, men inte så underhållande för er. Det kan vara så att jag helt enkelt är för lycklig för att att skriva, att orden kommer bäst till mig när jag är eländig å miserabel å saknig å behöver meningar att drömma mig bort i.
Jag har varit sådär eländig å miserabel, jag har saknat å byggt stora luftslott av drömmar å tomma ord som jag fått höra - berättelser som nån gång i tiden kommer att skrivas i min bok å på sätt åtminstone få en riktig mening i slutänden.
Jag hade köpt fina blommor, rakat benen extra noga, storstädat lägenheten som jag snart skulle flytta ifrån, gjort ungefär hundra klädbyten - fint, men inte ansträngt - och var redo. Jag väntade å väntade, men han dök inte upp. Jag kommer inte ens ihåg hur det hände, men jag fick iallafall veta att han inte skulle komma alls den helgen. Han kallade det kalla fötter, skyllde på rädslan för känslor, å jag gick på det. Mer än en gång.
Det är tre år sen nu, å såhär i efterhand begriper jag inte hur jag kunde låta mig luras som jag gjorde under så lång tid, men jag var sårbar och suktade efter vackra ord så mycket att jag aldrig märkte att de bara var just ord.
Nu får jag de där orden på riktigt, hundra gånger verkligare, större å bättre än vad jag nånsin vågat drömma om. Nu köper jag blommor som någon faktiskt får se, i en lägenhet som är vår.
Jag har varit sådär eländig å miserabel, jag har saknat å byggt stora luftslott av drömmar å tomma ord som jag fått höra - berättelser som nån gång i tiden kommer att skrivas i min bok å på sätt åtminstone få en riktig mening i slutänden.
Jag hade köpt fina blommor, rakat benen extra noga, storstädat lägenheten som jag snart skulle flytta ifrån, gjort ungefär hundra klädbyten - fint, men inte ansträngt - och var redo. Jag väntade å väntade, men han dök inte upp. Jag kommer inte ens ihåg hur det hände, men jag fick iallafall veta att han inte skulle komma alls den helgen. Han kallade det kalla fötter, skyllde på rädslan för känslor, å jag gick på det. Mer än en gång.
Det är tre år sen nu, å såhär i efterhand begriper jag inte hur jag kunde låta mig luras som jag gjorde under så lång tid, men jag var sårbar och suktade efter vackra ord så mycket att jag aldrig märkte att de bara var just ord.
Nu får jag de där orden på riktigt, hundra gånger verkligare, större å bättre än vad jag nånsin vågat drömma om. Nu köper jag blommor som någon faktiskt får se, i en lägenhet som är vår.
Som det där arvet.
- Kan du ha nya jackan idag mamma?
- Det är lite kallt nu på morgonen, men ja..
- Jippie! Det är som att det är jag som har ny jacka!
Jag har närt en liten materialist vid min barm.
- Det är lite kallt nu på morgonen, men ja..
- Jippie! Det är som att det är jag som har ny jacka!
Jag har närt en liten materialist vid min barm.
Som något man ger i arv.
Som mamma borde jag väl känna mig sådär nöjd över vad jag nu ska berätta, men som kvinna måste jag ändå vara lite stolt över hur jag har fört förmågan vidare till nästa generation.
Jag och dottern är i en butik - som hon för övrigt prompt skulle till, för att prova skjortan som skulle få köpas för egna pengar - å hon provar. Jag hittar en snygg vårjacka. Jag provar.
Hon: åh, va snygg den va mamma, ska du köpa?
Jag: ..mmm, visst var den? Men nä, jag har inte råd med det nu.
Hon: du passar i den!
Jag: tycker du? Den finns i grönt oxå!
Hon: prova den gröna.
Vi kommer efter flera byten fram å tillbaka fram till att den blå är snyggast.
Hon: ska du köpa den nu då?
Jag: ..vet inte.. Fast den är ju nedsatt i pris..
Hon: ..å den passar ju till mycket.
Jag: jag behöver ju en ny vårjacka, har ju bara min kappa..
Hon: ..å den är ju lite lång å så.
Jag: ..å denna svarta..
Hon: ..å den är ju lite.. ja.. sådär.
Jag: kan du hänga tillbaka den gröna?
Hon: köp den blå så länge då!
Vi går från affären. Påse med jacka i handen.
Lärdom: Ibland behöver inte argumenten vara så bra, det räcker att de är flera. Eller egentligen ett endaste, om målet är shopping.
