Som Mannen med stort M. Min kärlek.
Jag slits konstant mellan längtan efter att få skrika ut till hela världen hur himla underbar han är, å känslan av att jag lika väl kan behålla det för mig själv, eftersom huvudsaken ju är att jag har fattat det å har vett att uppskatta det.
Han är allt det där man kan tänka sig, allt man kan önska hos en partner, å allt man inte ens vågat önska eftersom det känns för bra för att vara sant.
Han uppvaktar mig med blommor och kommer ihåg saker som jag nämner sådär i förbifarten. Han är handlingskraftig utan att köra över å han är tålmodig utan att på nåt sätt vara tråksnäll. Hela han är gjord av godhet å jag blir både imponerad å stolt över alla de egenskaper han har.
Han känner - alltså verkligen känner - mig, bättre än någon annan, å det händer att han snarare väntar på att jag själv ska fatta vad jag menar å tänker. "Det är en himla tur att du känner mig så väl att du fattar hur jag funkar, å att du står ut med mig" säger jag ibland, när jag kanske kommer på mig själv med att vara lite väl mycket kontrollfreak, eller står å stirrar på röran som om jag hoppas att den ska försvinna när jag knäpper med fingrarna eftersom jag inte kan slappna av förrän allt är i nån slags ordning. Då tittar han på mig med så mycket kärlek att jag nästan blir tårögd, å säger "Det är ju hela dig jag älskar, när ska du lära dig det".
Det är som att alla tidigare år har levts för att det ska bli vi. Som att det alltid har varit meningen, men inte förrän nu möjligt.
Han säger att jag är hans ängel, fast det ju i själva verket är precis tvärtom.
"jag har vandrat som en vilsen stenstaty
jag har vart på rymmen utan någonstans att fly
det här är slutet på resan och början på en ny
med dig med dig med dig"
Som Alla dagars hjärta.
Jag är glad att jag har fått förmågan att visa min kärlek till människor i min närhet alla dagar, å jag hoppas att de alltid förstår vad de betyder för mig. Men fine, alla tillfällen att fira kärlek bör väl uppmärksammas, så är det någon som vill ge mig ett hjärta, en bukett blommor, eller en kram just idag så tar jag tacksamt emot det med värme.
Sommarlängtan i februari.
Jag saknar sommaren med alla mina sinnen. Sand mellan tårna, doften av sol å hav, värmen, måsarnas skrik, en härlig stund med vänner på en solig uteservering. Jag längtar efter att gå barfota i gräset, å doften av nygrillat från trädgårdar där äppelträden blommar.
Det finns ett sommarhus, högt upp på en västkustö, som mannen kallar sitt andra hemma å som jag längtar efter att få lära känna. Där kan man andas havsluft å njuta av tystnaden, sitta på en klippa å se båtarna som seglar förbi, eller ta skydd från sommarregnet framför brasan. Å när man tröttnar på tystnad å stillhet går färjan in till fastlandet å den där staden som för alltid är lite förtrollad i mina ögon.
Idag skiner solen. Så trots att man alltid bör leva i nuet, eftersom tiden går fort nog ändå, kan jag inte låta bli att drömma mig bort till sommaren en stund, på en kall vinterdag i februari.
Som distans-närhet.
Han gör det sannerligen inte svårt för mig att älska honom.
Som allt det där på samma gång.
Som jävligt otajmat faktiskt.
Som att se saken positivt.
"It's today," squeaked Piglet.
"My favorite day," said Pooh.”
Farväl morfar.
Morfar somnade in i sin säng tidigt på lördagsmorgonen, då hela hans kropp var så full av sjukdom att han inte orkade mer. Jag kommer minnas morfar som en stark man, med humor å en doft av skog. Han bjöd oss på polkagrisar som han förvarade på översta hyllan i skafferiet å han kallade mormor för Mor lilla. Han var av den gamla sorten, de där som vill ha kött och potatis till middag för att ens kalla det middag, å som inte gnäller i onödan.
Som post-kickoff.
I vilket fall var det värt tröttman, de långa restiderna, å det faktum att Barca var så kyligt att vinterjackan var en nödvändighet, å det enda som gör mig lite ont med det hela var att det adderades dagar till den redan stora längtan efter mina största kärlekar i livet, men på fredag har jag äntligen hela min lilla familj hos mig igen.
Såhär såg det iallafall ut precis efter lunchen - vi kan kalla det en tapasvariant, med generöst serverad sangria och vin till - precis innan någon i vårt sällskap tyckte att vågorna såg för lockande ut för att inte bada, innan allt eskalerade, å precis efter att vi för hundrade gången konstaterat hur många å hur härliga vi är.
Som att åka från kylan. Till... kylan.
Som att min bästa tid är nu.
I år fyller jag 32 - ibland säger vi fortfarande 27, för att det är där nånstans som jag tror att de flesta stannar på många plan - å jag har inte fått visa leg på systemet på flera gånger.
Jag antar ändå att min bästa tid är nu, utan att veta riktigt vad framtiden har att erbjuda, å utan att ta ifrån mina tidigare år dess innehåll. Alltså, jag måste ju tänka att min bästa tid är nu, eftersom det är just nu jag lever, det är just nu jag kan påverka.
.
Som att lämna avtryck.
Jag fick orden serverade i ett mail, från en kille som jobbar som säljcoach, och som kanske i första hand använde frågan i ett jobbrelaterat syfte. Att man varje dag ska göra det man tycker är roligt, det som då också återspeglas på dem man möter och gör arbetet enklare. Självklart gäller det både i jobbet och privat, i alla möjliga situationer.
När jag gick på högstadiet fick vi skriva ned adjektiv på lappar som förklaringar till hur vi såg på våra klasskamrater. Man fick bara skriva snälla saker, och minst ett ord om var och en. Jag minns att de allra flesta hade skrivit glad om mig, och även om ord som söt, rolig och snäll fanns med var nog glad det som var mest frekvent - och mest träffande. Jag är en glad person, jag skrattar lätt å gärna, och jag ler nästan alltid om jag inte har anledning att inte göra det.
Det är när jag av nån anledning inte är glad som jag inte känner igen mig själv. Vissa perioder i mitt liv har varit mindre glada, perioder då jag har varit längre ifrån mig själv än vad jag vill vara. Jag vill vara glad, jag vill att människor alltid ska kunna beskriva mig som glad, oavsett om det är på en lapp för att någon ombetts skriva nåt snällt, eller om det är utan anledning alls. Jag vill vara glad, för att livet helt enkelt blir så mycket roligare då, även i stunder då man kanske inte har nån uppenbar anledning att vara glad, men om man inte heller har uppenbar anledning att inte va glad borde valet bli enkelt.
"Gör allt du kan för att vinna varje dag och se till att du, när du ser tillbaka på den, kan säga att du hade roligt.
Det är dagen värd. Det är du värd."
Vad vill du att de ska säga om dig?
Som att det ordnar sig.
Som att skapa nya minnen.
Man kan ju tycka att man borde vänja sig, ju oftare man utsätts för något, men det betyder inte att det blir lättare för varje gång vi säger hejdå. Tvärtom säger jag.
Nu sitter jag i en bil på väg hem från Stockholm, lyssnar på P3 dokumentär, äter smågodis å känner hur saknaden blir större för varje mil vi rullar å därmed lägger till avståndet mellan oss.
Helgen var me andra ord en ljuvlighet å det kändes skönt att skapa nya minnen i staden som fortfarande har en förmåga att förföra mig, såsom en stad byggd på öar kan göra.
Som att fejka ett första intryck.
Veckan avslutas med en tripp till Stockholm, där en av mannens vänner fyller trettio å därmed bjuder till fest. Det är alltså dags för den där tillställningen där jag ska träffa massa människor för första gången, utklädd till nån jag inte är, å förhoppningsvis göra ett bra intryck. Frågan är om det intrycket blir bestående, eller om jag får chans att göra ett andra första intryck nästa gång vi ses å jag är helt mig själv.
I övrigt ser jag mer fram emot en mysig helg me mannen, än att andas Sthlm, som till viss del tappat sin magi även om mycket av det vackra finns kvar.
Det är som att både staden, å en fest där man klär sig i kläder för att vara nån annan, tillhör en tid som inte längre är min.
"..det är lätt att se hur sjuk man en gång var
när såren läker å regnet känns
Gör din tolkning, häll mig full med svar
rita figurer och dra en gräns.."
Som ett ägg.
Ägget - möjligen en av de bästa barnböcker som finns. Med mer klokheter än ett barn kan förstå, å kanske är det inte ens alla vuxna som reflekterar vad de läser vid kvällens nattsaga.
"Och det, som skulle bli något, låg där å tänkte på vad det skulle bli när det blev stort - om det blev stort. Stort ville det bli. Alla vill bli något stort - i varje fall något större."
Ja, alla vill bli något stort, på olika sätt å i olika kläder. Man kämpar för att bli något, att vara något, eller kanske bara att verka vara något.
"Nej, tänkte ägget, det blir långtråkigt att bara ligga där. Jag ska tänka på vad jag vill istället. Inte på vad jag ska bli. ..om jag vill så måste jag. Man liksom måste göra det man vill - om man kan. "
"Ingen kan bli någonting, utan att vilja bli någonting. Så här är det: Först vill man bli någonting. Sen tror man att man är det som man ville bli. Till slut så blir man kanske det som man trodde att man var."
Kanske är det så enkelt ändå, att om man bara tror tillräckligt mycket på att man kan bli det man vill, så kan man bli allt man vill.
Som den gråaste av dagar.
Nä vet ni vad, detta kan va den menlösaste, gråaste, dagen på evigheter. Som att man hade gjort allt å alla en tjänst om man bara hade stannat kvar i sängen i morse. Istället var det med en kraftansträngning liknande månlandningen - fast som ett litet steg för mänskligheten å ett stort steg för människan - som jag klev upp när alarmet hade försökt övertala mig i nästan en timme.
Jag är så vansinnigt omotiverad till typ allt, å tyvärr inte ett skit pepp på varken kvällens hoppning eller helgens Stockholmstripp. Roliga saker som jag lixom bara rycker på axlarna åt.
Det är högst tillfälligt, jag vet, men ändå. Grå dagar kan dra åt helvete.
Som mittemellan.
Sen finns det dagar då jag är fucking oövervinnerlig, när allt går min väg å känslan är att människor borde stå längs min väg för att hylla å hålla segerparader i mitt namn. Det händer att jag är kung över hela min värld, att jag vill krama alla jag möter för att livet är det mest fantastiska å inga hinder är för stora för att kallas möjligheter. Det finns dagar då jag har svar på alla frågor å räkmackor inte längre är sånt man äter utan sånt som fastnar lite under fötterna där man glider fram medan man sippar bubbel.
Å så finns det idag. Idag är en såndär mittemellandag när jag faktiskt inte vet åt vilket håll jag kommer ramla, eller hur hårt jag kommer landa.
Idag är en såndär dag då jag tvättar kläder å låter tankarna snurra runt. Idag är en såndär dag då man kanske inte måste veta allt, men må helt ok ändå.
