Angies Värld

Låt mig bara förtydliga lite:
Den som säger att man inte kan köpa lycka är välkommen att följa me mig på skoshopping vilken dag som helst. Då får man tillåme lyckan i en låda om man vill!

Jag behöver nu bara en skoförvaring som är anpassad för all lycka jag har köpt, plus den jag kommer att köpa framöver. Det är nästan att jag behöver den så intensivt att jag överväger att gifta mig med första bästa man som kan ordna det åt mig. Med anpassad menar jag alltså fin, praktisk, rymlig, hållbar, vilket faktiskt gärna får gälla mannen oxå. Minus rymlig då kanske. Å bara nästan.

Vet inte varför, men jag blir bara lite trött på det mesta ibland, å idag är tydligen lite av en sån dag. Trots att jag fortfarande har chokladdoft kvar på kroppen, å att solen skiner från ganska blå himmel, vilket egentligen är två väldigt bra anledningar att inte va det minsta trött alls.

Alltså, jag älskar mitt jobb för det mesta, men ibland önskar jag bara att jag kunde få vara en såndär lyxig hemmafru som har tid me livet plus lullull. Livet Deluxe. Då skulle jag tillåme kunna tänka mig att laga mat varje dag. Eller ja, det beror ju på exakt hur lyxig hemmafru jag har möjlighet att vara, för det finns ju faktiskt folk som får betalt för att laga mat till andra, å sånt ska ju främjas såklart.

Fast ikväll ska jag svettas å bli lite smutsig, kanske trampa i skit å inte bry mig om annat än där å då. Å jag ska le hela tiden. Det är me andra ord återigen dax att åka till stallet - en lyx i sig.

Å här sitter jag i min soffa me ett glas rött å bara doftar lite på mig själv. Ja alltså, det är tydligen sånt man gör på en helt vanlig onsdag när man fått en lyxig spabehandling som innebär att man blir inpackad i chokladmousse å som följs av att man doftar så gott att man nästan vill äta upp sig själv. Det bästa jag kunde komma på i det läget va helt enkelt att hälla upp ett glas vin å ge mig själv en kväll i soffan, fast jag egentligen inte alls har tid med det, men för att det känns så förbannat nödvändigt.

Det va en kille som för två veckor sen sa till mig att det krävs hundra par skor innan man kan räkna det som ett beroende, vilket jag naturligtvis tolkade som att jag i princip uppmanades att köpa ca 49 par till.
Jag vet vad ni tänker, vilken kille!



Förra veckan köpte jag tre par - förvisso var ett par av dem ridskor, men ändå - å jag antar att det bästa med hösten är just att man ju faktiskt måste köpa nya skor. Säkert minst åtta par eller så tror jag.

Det finns stunder då man verkligen önskar sig en tillräckligt bra anledning att ta på en skitstor cowboyhatt å skrika yiihaaaa. Å då menar jag inte som att samtidigt låta som en dålig Maggio-kopia, utan bara av ren lycka, för att man kan. Å för att en skitstor cowboyhatt känns ganska otippat i lyckosammanhang.

Det här med att jag är mer gjord för värme å egentligen borde bo i nåt sydligare land, kan vi prata om det en stund tack?
Även om jag i väldigt korta perioder - tillexempel om man sitter ihopkurad i en soffa omgiven av en eller flera människor man tycker om, äter choklad å dricker te eller vin i skenet av massa värmeljus - kan tycka att hösten är lite mysig ändå så föredrar jag sol å värme vilken dag i veckan som helst. 
Man skulle kunna säga att jag är lite rädd för den tid som nu kommer, alltså den här kallare, mörkare, långa perioden då folk tenderar att gömma sig i sina hem å de redan korta dagarna blir ännu kortare å innan man vet ordet av så är det jul å efter det är den fortfarande en evighet av meningslös kyla kvar. Då när man har en massa skor som bara står där å är ledsna i garderoben för att de inte är gjorda för varken två meter snö eller gråbrunt slask. Den som är raka motsatsen till blomstertiden som nyligen gick. Den tiden.

Ju mer jag tänker på det, desto säkrare blir jag på att jag borde bo i tillexempel Italien. Fast nu gör jag ju inte det, så jag kanske måste hitta på lite andra sätt att få värme, å som jag ser det finns det två aktuella varianter som söks. Jag satsar mina pengar på att en utlandsresa - som inte lär hända den här sidan nyår - ändå kommer först.

När man vaknat på en måndag efter för få timmars sömn, lyckats hinna iväg och lämnat dottern vid bussen - vi sladdade in på stationen precis när bussen skulle gå, upptäckte att det inte fanns tillräckligt med pengar på busskortet så va tvungen att hämta plånboken i bilen för att fylla på det vilket försenade bussen med en minut, bröt en nagel i allt stök å hoppades att chauffören inte skulle se att det är jag som syns på framsidan av den reseguide som låg framför näsan på honom, alltmedan jag höll på att spricka av stolthet över dottern som gick med på att åka buss själv fast hon tycker det är läskigt  - å landat på kontoret en timme tidigare än vanligt, då är det lixom lite extra gott med en stor mugg kaffe.

"Är det så himla mycket begärt att träffa en man som älskar mig så mycket att han inte kan slita ögonen, eller för den delen händerna, från mig?"

It´s the way you make me laugh when I don´t even want to smile..





När man rannsakar sig själv kan det ibland vara så att man kommer till vissa insikter som inte nödvändigtvis är så bekväma eller önskade, men oftast ganska sanna. Kanske att man är mer ytlig än man vill vara, eller ens vill erkänna. Kanske anar man att det där som ska bli så bra troligen aldrig kommer att bli det, eftersom att det ju faktiskt redan borde blivit det om det fanns en sån mening. Kanske måste man helt enkelt bara bestämma sig för vad som är det viktigaste om man tvunget måste välja.
Om jag hade pratat om skor skulle förklaringen vara enkel: Jag går gärna i skitsnygga skor me hög klack, men jag orkar inte det hur länge som helst eftersom de tenderar att trycka och skava, vara svåra å ibland göra riktigt ont. Om vi snackar en vandring som handlar om livet är det ändå viktigare med bekväma skor som inte ger skavsår, utan som låter dig vandra på mil efter mil, även om det verkar tråkigt vid första anblicken.
Ni vet?

När allt kommer omkring handlar det ju inte bara om vad som får dig att le, utan om vad som får dig att behålla ditt leende.

Ni vet när man sitter där i sin soffa - belåten över att det är fredag, framförallt för att man inte hade orkat med det practical joke som man anser att väckarklockan är varje morgon när den ringer eftersom man fortfarande inte har vett nog att somna i tid på kvällarna - i ett par för stora mysbyxor å med ett glas finvin i handen. Kanske har man precis kommit hem från en tillställning som visade sig bli lillasysters förlovningsfest å kanske känner man sig lite lite ensam ändå eftersom alla de vuxna småsyskonen hade sina respektive precis intill.

Nu kommer den krypande...
Jag kan möjligen ha förhastat mig lite i morse när jag hoppade ur sängen å konstaterade att jag sluppit träningsvärken.
Eller ja, jag kan ha förhastat mig ganska mycket.
Som från knäna till revbenen ungefär.

När benen är som spagetti å man får hjälpa till att flytta dem med händerna för att kunna byta mellan pedalerna i bilen. Den känslan. 

Jag å fina P fnissade  - av lycka lika mycke som nervositet - när vi igår kväll satt å pratade om första ridlektionen. Nervositeten ligger inte i själva ridningen, nej snarare i att vara de där nya hästtjejerna, de som inte riktigt kan stallet än. Japp, så fåniga är vi, våra 30+ år till trots. Visserligen va P oxå lite nervös över att inte ens komma upp på hästryggen, å när vi började inse hur mör man är efter en timmes ridande blev vi dessutom lite rädda för att benmusklerna inte skulle klara av att ta emot oss när vi hoppar av.
Sen bestämde vi oss för att helt enkelt ta ett litet steg i taget. Och att strecha ordentligt efteråt. Hoppla!

“After a while, you just want to be with the one that makes you laugh.”

När jag var yngre hade jag en egen häst, med brun päls å lång svart man. Hon hoppade över hinder som var lika höga som jag, hon stegrade sig på kommando å hon sprang snabbare än vinden. Skogsutflykter, simturer, tävlingar, ridläger, kapplöpningar.. Vi var förmodligen lite galna, eller helt enkelt alldeles för unga för att förstå bättre, men vissa av de där äventyren vi utsatte oss för med våra hästar ska vi nog vara tacksamma att vi ens överlevde. Men vi hade kul!

Om man aldrig har varit den som flygit fram i galopp över ängar å genom skog, eller borrat in ansiktet i den tjocka pälsen bara för att känna den där speciella doften - en känsla av glädje blandat med lugn å förståelse - som gör att allt annat glöms bort och det enda som finns är där och då, ja då kan det kanske vara lite svårt att förstå den glädje jag nu känner.
Jag ska nämligen börja rida igen! Efter otaliga år ska jag återigen få känna den där magiska känslan av frihet  - till en början blandad med den sjukaste träningsvärk i låren man kan tänka sig - å den underbara doften av häst.  

Det finns stunder i ens mammaliv när man bara vill dö lite för att det känns som att hjärtat slits ut ur bröstet och klipps sönder med nagelsax. Som när man ser hur dottern sätter sig i bilen å åker iväg - storgråtande för att hon hellre vill stanna - å hela hennes väsen just då ger mig ont överallt för att jag inte kan låta henne vara kvar hos mig. Å för att hon aldrig har valt det själv.

Båten var superläcker, himlen blå, solen alldeles närvarande, människorna vackra å glada, maten suverän, klänningen prickig, klackarna höga, å stämningen på topp. Allt det där innebar att festen för min del varade i arton timmar.



Det var något om hur delfiner parar sig som gav upphov till ett internskämt å en konstig dans. Det var nåt annat som fick mig att överväga att hoppa på båten till Danmark klockan sju på morgonen innan förnuftet sa åt mig att sova istället. Det var skratt å ett konstaterande över hur man kan hitta människor som man direkt får ett eget språk med.
Jo, det där bröllopet blev en fantastisk historia som lixom hängde kvar några dagar. Man kan väl säga att sömnen inte kommit ikapp riktigt än, även om hjärnan börjat fungera någorlunda normalt idag.
Ibland blir det helt enkelt inte alltid som man trott, utan bättre ändå.

Imorgon ska jag mönstra på ett stort segelfartyg - den korrekta benämningen är tydligen bramsegelskonare, men är man inte båtnörd så kan man inte sånt, å därför säger jag segelfartyg - för att under ett dygn fira att två av de mest underbara människor man kan tänka sig ska få samma efternamn. Hela tillställningen, inklusive frukost dagen efter, är på båten å bortsett från vädersituationen å det faktum att jag har aningen känsligt balanssinne å därmed tenderar att bli sjösjuk, känns det som ett alldeles perfekt upplägg. Omgiven av hav, kobbar å västkustluft kan man ju inte va annat än lycklig.

För övrigt är båten hemmahörande i hamnen på Tjörn, å det känns som att allt i mitt liv då och då krockar i de mest oanade tillfälligheter.